En trött kväll vändes till kantarellycka

Igår efter middagen kände jag mig kopiöst trött! Men samtidigt kändes det riskabelt att gå och lägga sig en stund halv sju på kvällen. Risken för att inte kunna somna sen för natten blir ju då överhängande. Så vad gör man då?

Jo, om man är som jag så går man ut i skogen. Skogen är en av mina favoritplatser här på jorden och där blir jag lugn och glad. Jag tog med mig en hink igen och tänkte liksom dagen innan att jag skulle leta efter svamp och plocka lingon. Denna kväll fick jag dock för mig att prova en annan skog där jag vet att det brukar finnas svamp. De flesta för mig okända, men ändå. Det är en blandskog med många olika sorters träd och jag har lärt mig att det då också finns många olika sorters svamp. Tänkte att då borde det finnas chans att hitta någon jag känner till med.

Cyklade in i skogen och parkerade en bit in. Sen hann jag inte gå många meter förrän jag fick syn på de första svamparna. De såg maskätna ut och var okända för mig så jag gick vidare. Strövade omkring lite och hittade några andra svampar som jag tror kan ha varit någon slags soppar och senare hittade jag en svamp som växte på ett träd. Brydde mig inte så mycket om att jag inte kunde ta hem och äta dem (skulle aldrig våga om jag inte vet med all säkerhet vad det är), utan tyckte det bara var härligt att vara där och leta efter fynd. Användbara eller inte.

När jag sen kände mig nöjd med mitt strosande i skogen, började jag gå tillbaka mot cykeln. Det var då det hände! Plötsligt lyste något gult mot mig från marken. Jag tänkte först inte närmare på vad det kunde vara, men så slog det mig. Det måste ju vara kantareller! Jag har inte haft lyckan att hitta så mycket vanliga kantareller tidigare, så därför fattade jag inte direkt. Men när jag fattade, kände jag en barnslig lycka inom mig. Ungefär samma känsla som den gången i sjuårsåldern då jag hittade ett helt dike fullt av vårens första tussilago. Kantarellerna var små och oansenliga, men jag plockade ändå lyriskt och la i min hink. Studsade sen mer eller mindre den sista biten till cykeln och trampade hem glad i hågen.

En stund senare drack så jag och min man vårt kvällste som vi vanligen gör. Men denna kväll kändes det extralyxigt då jag (maken lät mig beredvilligt få alla kantarellerna med motiveringen att han ändå inte skulle känna någon smak, så förkyld som han är) kunde ha smörstekta kantareller på min Finncrisp skiva! Ett lyckligt slut på en kväll som först bara såg trött och eländig ut.

Lingonlycka i svampskogen

En fin sommarkväll. Solen värmer faktisk och luften känns härlig och skön. Jag hoppar i mina sandaler och sätter mig på cykeln. Trampar sedan iväg mot skogen och till ett av mina trattkantarellställen. En urdiskad yogurthink dinglar på styret. Jag tänker att kanske, kanske har de små härliga hunnit titta upp trots att vi bara hunnit till mitten av augusti. Det är en härlig kväll och jag njuter storligen där jag susar fram på min cykel genom samhället.

Framme vid skogen parkerar jag cykeln vid skogsbrynet. Jag tar med mig hinken och kliver in i skogen. Hukande går jag sedan sakta runt och studerar marken noga. Jag går till det ställe där det ifjol växte massor av trattkantareller, men inte en enda liten rackare får jag syn på. Jag är väl för tidigt ute då tänker jag.

Men trots utebliven svamplycka behöver jag inte gå (eller cykla var det ju jag gjorde) tomhänt hem denna kväll. För när jag går där och spanar efter svamp, ser jag att lingonriset dignar av stora röda bär. Jag börjar så plocka lingon istället!  Tänker att finns det mot förmodan trattkantareller ändå, finner jag dem säkert medan jag plockar lingonen. Ingen idé att ödsla tid på att bara stirra på marken om man kan få med sig bär under tiden menar jag.En halv liter får jag ihop på bara en liten stund.

Så fantastiskt det är. Nu när blåbären gjort sitt för i år, tar lingon vid i deras ställe. Och även fast jag inte hittade någon svamp idag, så vet jag att de kommer. Många härliga höstveckor ligger framför då skogen klär upp sig i sina vackraste kläder och bjuder in till fest. Svampar i alla de färger, former och storlekar bjuder den ut och vi får alla komma och plocka av läckerheterna alldeles gratis. Själv är jag dock ingen svampexpert. Men trattkantarell och taggsvamp känner jag igen och dessa ska jag ut och leta efter i skog och mark i höst.

Men innan den tiden är här kan jag nu som sagt fylla min hink med lingon. Av dem kan jag sedan koka lingonsylt och den kan mina goa ungar ha på gröten innan de beger sig till skolan om morgnarna. En härlig tid ligger framför!

Mina dagliga listor

Nu var det länge sedan jag skrev något inlägg om att organisera vardagen. Det beror helt enkelt på att alla rutiner (av olika anledningar) länge gått på sparlåga.

Men nu lagom till terminsstart känner jag inspiration för att organisera upp vår tillvaro igen! Kvällarna blir mörkare och jag är inne på min sista lediga vecka innan hösten dra igång på allvar. Fotbollsträningarna har redan börjat. Nästa vecka kommer också läxor, veckobrev och så småningom tider för utvecklingssamtal och föräldramöten. Mina söta dagbarn kommer åter att knacka på dörren om morgnarna. Matplanering, tvätt och städ blir i denna karusell ytterst viktiga att ha ordning på för att allt ska rulla på smidigt och harmoniskt. Något som är väldigt viktigt för mig!

Ett av de verktyg jag använder mig av i detta syfte är listor. Jag har en rosa skrivbok liggande i köket, och i den skriver jag varje dag upp vad jag ska göra. Jag följer Flyladys koncept för att hålla ordning på hemmet och hennes dagliga rutiner skriver jag upp i min rosa skrivbok. Listan hjälper mig att komma ihåg vad jag ska göra och det är en skön tillfredsställelse att sedan bocka av punkt för punkt. Mer om vad jag sätter upp på min lista kan du läsa här.

Men dessa listor är också en ovärderlig hjälp när jag är trött och inte orkar hålla igång med alla de vanliga rutinerna. Sådana dagar ser jag mig runt och skriver bara upp det allra nödvändigaste för att inte vantrivas totalt. Det kan  t ex vara: plocka upp i hallen 5 minuter, diska, hitta på lunch, bädda sängarna, plocka upp kläder från golvet o dyl. Sen kan jag lugnt luta mig tillbaka, kanske ta en kopp te och ta en punkt då och då, allteftersom jag känner att jag orkar. Dessa listor hjälper mig sådana dagar att inte bli frustrerad över stök som känns jobbigt att ta tag i. Samtidigt hjälper de mig att i alla fall göra något. Ofta är det också så, att bara jag börjar med en punkt,  får jag energi att ta en eller flera punkter till på en gång. Jag har lurat mig själv att få saker gjort på detta sätt många gånger.

Det var lite om mina listor det. Nu ska jag ta en kopp te och umgås lite med min sjuke man innan det är dax att sova. Ha en skön kväll. Det som nu är kvar av den.

Kommer ut ur garderoben...

Nej, nu kan jag inte låta bli att berätta det längre. Jag drömmer om att bli författare! Så nu var det sagt. Det var ju inte så farligt ändå.

Så här är det. Jag har väl i hela mitt liv haft en diffus dröm om att bli författare, men aldrig på riktigt liksom. Jag skrev redan som barn egna böcker på pappas skrivmaskin och band in dem i kartong. Illustrationerna ritade jag själv. Sen har jag genom hela skolåren skrivit i olika former. Jag älskade förstås friskrivningstimmarna och fyllde min lilla skrivbok med berättelser. Hemma skrev jag dagbok. Har alltid haft ett behov av att uttrycka mig i skrift. Jag skrev även dikter och egna sånger (musik är ett annat intresse). Och så där har det hållit på.

Så började jag då blogga för några år sedan. Det blev det nya sättet att få uttrycka sig med ord och bokstäver. Många har frågat mig hur jag har tid att blogga med fyra barn omkring mig? Men svaret är att skrivandet har varit min avkoppling. Jag blir lugn och lycklig av att skriva helt enkelt. Andra tittar kanske på TV eller målar om sovrummet. Jag skriver.

Så hände det otroliga i början av sommaren. Jag satt och körde hem från mina svärföräldrar. Maken sov bredvid mig och barnen sov i baksätet. Jag satt och hade rätt så tråkigt. Så kom det över mig ett starkt begär efter att skriva en bok! Bara sådär visste jag helt plötsligt att det är detta jag ska göra. Så kom det bara för mig att jag skulle börja fantisera ihop en berättelse i huvudet på en gång. Och tankarna började vandra och fantisera där jag körde fram i försommarnatten. Innan vi var hemma hade jag ett helt koncept klart för mig! Jag visste precis vad boken (eller faktiskt böckerna) skulle handla om. De stora dragen hade jag helt klart för mig och jag var rusig av lycka! Tänk. Jag ska skriva en bok!

Under sommaren har jag sedan jobbat med denna bok. De första två kapitlen lät sig skrivas tämligen lättvindigt och jag tänkte, detta har jag klart på några veckor. Men sen har jag insett att så inte kommer att bli fallet. Det kommer att ta sin runda lilla tid innan denna bok blir klar. Men det gör inget alls. Det är så härligt att skriva och att gå och suga på den här karamellen. Successivt växer berättelsen fram och jag lär mig mer om den hela tiden. En härlig process!

Så om det blir lite glesare mellan blogginläggen vet ni varför. Då sitter jag helt enkelt och skriver på min bok istället. Jag ska dock göra mitt bästa för att även hålla bloggen levande. Det är ju roligt det med. Fast på ett annat vis!

Så nu har jag kommit ut ur garderoben. Det var rätt så befriande faktiskt! På återseende.

Augustimorgon med brödbak och rävbesök

Idag fick jag en riktig dröm morgon. Jag steg upp kvart över sju och gick direkt till det soliga köket och satte en deg. Alla barnen sov fortfarande. Medan degen sedan jäste gick jag ut i den soliga, men kyliga augustimorgonen. Andades djupt och drog in den friska luften. Med ett leende på läpparna gick jag, eller rättare sagt; skuttade jag sedan ner till åkern med Tidebönboken i högsta hugg. Jag blev lite blöt om fötterna i det daggvåta höga gräset, men det störde mig inte alls.

Väl nere vid åkern, ställde jag mig sedan på min favoritsten och började sjunga till Gud. Efter en liten stund hörde jag ett prasslande i skogsbrynet bakom mig. Jag vänder mig om och får se vem som kommit på besök. Det var en räv minsann! Han undrade väl vem det var som stod där och sjöng för full hals denna arla morgon. Bara några meter ifrån mig stod han. Har aldrig sett en räv på så nära håll förut. Härlig upplevelse. Ganska kvickt vände han sedan om och försvann in i skogen igen. Jag stannade kvar en stund till i stillheten och ljuvligheten.

När sedan timern på mobilen ringde i min ficka, vände jag åter hemåt. Det var nu dax att baka ut rågbullsdegen som stått på jäsning. Min dotter Jojjan hade nu vaknat. Sida vid sida stod vi vid köksbänken och rullade rågbullarna tillsammans. Jag visade hur hon skulle ta mjöl på händerna och trycka handflatorna hårt mot degklumpen och rulla. När alla bullarna var rullade, skuttade den lilla morgonpigga glatt iväg. Jag började sätta fram frukost till alla barnen som nu hunnit vakna en efter en, och kände att detta var en sällsamt härlig morgon!

En härlig dag önskar jag nu er alla! Lev väl!

Det finns så många sköna människor

Sitter nu här, just hemkommen från "Sverigeresan". Finns massor att berätta, men det bestående intrycket är; det finns så många sköna människor där ute. Var och en med sin egen historia. Var och en med ett hjärta som längtar. Var och en med en själ i behov av kärlek. Jag har fått förmånen att möta flera av dem under vår resa genom Sverige.

Låt mig få berätta om Fritz. Vi var i Umeå. Konsertteamet spelade och andra stod och bjöd förbipasserande på kaffe. Själv tog jag någon gång under de timmar konserten pågick en liten promenad med min man. Jag var frusen och trött i det bedrövliga regnet och behövde nu lite värme och vila. Vi tog med oss varsin kopp kaffe och gick in i ett köpcentrum. Mitt inne i vimlet av människor fann vi en sittplats. Det var där vi också fann Fritz. Han satt där och makade så vänligt på sig för att vi skulle få plats. Jag tackade för det och började sedan spontant småprata om regnet och det kyliga vädret. Vi berättade att vi hörde till dem som spelade längre upp på gatan och då berättade han att där hade han gått förbi. Sången var både fin och seriös enligt honom. Sen fick vi det finaste samtal med denna fina, fina man. Fritz blev så glad av att få prata med oss. Han började berätta om sin barndom. Om hur han som nioåring fått böja arbeta som getare. Det vill säga valla kor ute i skogen från tidiga morgon och fram till kvällen. Han berättade om hur han upplevt det svårt att ensam gå med korna hela dagarna ute i skogen och hur han om kvällarna fått sova hos olika familjer i byn. En getarpojke gick nämligen runt från hus till hus i byn och vallade gårdens kor. Han tyckte väl själv att han åtminstone kunde fått sova hemma hos sin mamma. Men seden var sådan och då var det bara så. Om detta och mycket annat berättade han. Hela tiden med glimten i ögat och ett vänligt leende på läpparna. 81 år gammal var han. När han berättade det reste han sig stolt upp och visade hur reslig och frisk han fortfarande var, trots sin höga ålder. Han berättade också stolt att han jobbat som hårmodell under flera år och strök över sitt tjocka gråvita hår som hade ett fint fall över pannan. Han var så nöjd med att få gratis klippning och frisöreleverna var så nöjda med en frivillig modell att träna på.

Under samtalets gång kom vi också in på Gud. Han ville gärna tro på Gud sa han. Men han kunde inte. För hans del, behövde han något slags bevis för Guds existens för att kunna tro. Men han sa också att det vore skönt att ha en tro på Gud. Det skulle ju bli en trygghet i tillvaron på något sätt menade han. 

Samtalet gick vidare om vilka arbeten han haft. Om hur han hade det nu och små historier om olika personer han brukar träffa på vårdhemmet där han få mat varje dag. Det var så härligt att prata med denna fina lilla man. Det gjorde mig glad och det var tydligt att detta samtal även gjorde hans dag! Tillslut var vi tvungna att gå.  Men innan vi gick frågade vi om vi fick be en kort bön för honom. Han tackade ja till det. Jag tog då hans hand och så bad vi en enkel bön om att det skulle gå bra för honom i fortsättningen och att han också skulle få det där beviset han behövde så att han  kunde få en tro på Gud. När vi avslutat bönen tackade han hjärtligt, tydligt berörd och sa att det var en riktigt bra bön vi bett. När vi sen gick, vinkade han glatt och jag kände mig alldeles varm i hjärtat av detta möte. Fritz finns nu på min bönelista. Jag ber att han ska finna orsak att tro och är övertygad om att han också kommer att finna Gud. 

Detta var bara ett av alla de samtal jag haft under resans gång. Jag har mött vitt skilda livberättelser och jag har fascinerats över hur många fina människor det finns där ute. Många med trasiga hjärtan också. Människor är så intressanta. Bara man skrapar lite på ytan finns där massor av berättelser och livsöden. Min högsta önskan är att alla dessa ska få möta den kärlek jag mött.

Jag turné - bloggar

Denna vecka har det heller inte funnits mycket tid för bloggande. Jag är nämligen ute på en Sverigeturné med 100 ungdomar. Jag har i alla all hunnit med att göra ett inlägg på vår kyrkas ungdomsblogg. Här kan du läsa det.