För mig har advent istället sorgligt nog mest inneburit att julklappsångesten, som satt igång redan i oktober, intensifierats markant! Ja det är så sorgligt, men av någon anledning har det knutit sig helt för mig när det kommer till att köpa presenter till barnen och släkten. Istället för att vara något glädjefyllt har det tett sig som ett stort berg som rest sig framför mig. Detta har förtagit mycket av julglädjen och ska jag vara helt ärlig har jag varje år längtat efter att det hela ska vara över bara.
Hur ledsamt är inte det? Vi firar att Gud själv, universums och jordens skapare, steg ner från himlen och blev människa i Jesus Kristus. Emmanuel. Gud med oss! En kärleksförklaring från himlen så stor att det behövs ett helt liv, ja kanske ytterligare mångtusen år av evigheten för att ens börja förstå. Och jag har mest velat att det ska vara över!
Men Gud i sin stora mildhet och barmhärtighet har inte blivit arg på mig och vänt mig ryggen för detta mitt oförstånd. Nej, han har som min kärleksfulle Fader låtit mig komma närmare och närmare i tystnaden inför honom så att ångesten år för år har mildrats och kommit senare och senare.
Och nu, när jag fått komma hem till Kyrkan har jag verkligen fått börja se vilken ljuvlig tid advent och jul var menad att vara! För första året på så länge jag kan minnas har jag fått vila i advent. Vila i mysteriet att Gud blev människa i Jesus Kristus. Jag har fått nåden att förstå att advent är en nådatid. En tid av avhållsamhet och begrundan. Av stillhet och bön. En tid att skala bort världens brus och vårda mitt hjärta. Förbereda mitt hjärta för Messias ankomst.
Min biktfader berättade så fint om hur Josef och Maria kommit till stallet i Betlehem där Guds Son skulle födas. Hur de där säkert funnit djurens avträden på golvet och kanske var det ganska smutsigt och en inte så lämplig plats för ett litet barn att födas på. Men Josef och Maria ryggade inte tillbaka för smutsen och enkelheten. För min inre syn kan jag se hur Josef mockar och gör rent efter djuren. Hur Maria ödmjukt går för att få tag på lite vatten och något att skura med. Hur hon finner en krubba och omsorgsfullt gör den så ren det bara går och sen bäddar med rent friskt hö som Josef burit in. Med sig från Nasaret har hon rena filtar att linda sin lille son med. Hon gör allt så rent och fint för Jesus som hon burit under sitt hjärta i nio månader. Att platsen bara är ett enkelt stall bekommer henne inte. Hon har berett en ren och varm plats för Jesus och det är allt som betyder något.
Är det inte fantastiskt! Vi människor, hur enkla och eländiga vi än må vara, kan liksom Josef och Maria bereda en ren och varm plats i vårt hjärta där Jesus kan känna sig välkommen. Vi kan vända oss bort från synden som smutsar ner och stinker i våra hjärtan. Han begär inte att vi ska vara så lyckade och perfekta. Ha en fin och polerad yta så att vi verkar vara ett glittrande palats. Allt han bryr sig om är vårt hjärta. Att vårt hjärta är rent och vidöppet för honom.
Äntligen vet jag vad advent handlar om. Advent handlar om att bereda plats i mitt hjärta, så att Jesusbarnet med glädje kan fylla mitt hjärta med äkta himmelsk julglädje! Emmanuel. Gud med oss! Gud med mig! Ingen större glädje finns!
Och min moder Kyrkan har visat mig så många sätt att göra detta på. En lång och rik tradition av olika adventsböner, traditioner och seder som alla syftar till att bereda sitt hjärta för Konungens ankomst har jag kunnat välja och vraka bland. Det finns hur mycket som helst! Jag har bara hunnit ta till mig en liten del. Några få böner att stilla be under advent. Men dessa korta skrivna böner har gjort mig så stilla i mitt inre. På en sekund har jag liksom klivit ur världens brus som ständigt vill få mig missmodig och stressad och istället fått kliva in i mysteriet. I Guds eviga nu! Fått vila och kontemplera Jesu födelse.
Lyssna bara på början av en bön som heter Andreasbönen och som man börjar be dagligen från den 30::e november:
"Hälsad och välsignad vare den timma och den stund då Guds Son föddes, av den allra saligaste jungfrun Maria, vid midnatt, i Betlehem, i bitande köld..."
I ett nu är jag där. I stallet med Josef och Maria och beundrar Jesusbarnet. Förundras över att Israels månghundraåriga väntan på Messias är över! Att Messias har kommit och ligger inför mina ögon i krubban och runt omkring sjunger änglar "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden". I ett nu finner friden vägen in i min lilla jordiska själ. In i mitt hjärta och bereder plats för Jesus.
Vilken outsäglig lycka att få leva så här.
Hur har det då gått med julklappsångesten i år? Jo, den har i stort sett varit obefintlig. Redan innan advent hade barnen gjort sina önskelistor och vi hade gjort i alla fall hälften av alla inköp. Lätt som en dans gick det. De senaste dagarna har dock lite stress krupit sig på, då jag insett att vi redan är i slutet av advent och vi helt kommit av oss med julklapparna. Några tidiga morgnar när jag vaknat tidigt och inte kunnat somna om, har jag fått ett litet, litet tryck över bröstet och grubblat på hur det ska gå. Men jämfört med tidigare år är detta ingenting.
Så idag, sista lördagen innan julafton ville min äldsta dotter verkligen att vi skulle åka till stan och handla julklappar. Jag var förbi av störd sömn, men kände ändå att det var det rätta att göra. Jag visste dock att jag inte skulle klara det i egen kraft och bad om nåd och kraft ifrån Gud att klara av det. Och tänk! Då fick jag den vackra tanken att jag skulle tänka att jag köpte presenter till Jesusbarnet. Han har ju inte bara varit ett nyfött barn i en krubba. Han har även varit 15 månader som min lilla Teresa, 9 år som Lilla L hunnit bli, 11 år som Jojjan, och 14 och 15 som mina tonårsgrabbar. "Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig", säger Jesus själv i evangeliet. Och jag uppoffrade hela shoppingturen, denna sista lördagen innan julafton då parkeringarna är överfulla och köerna ringlar sig igenom affärerna, som en bön till min Gud.
Kraften och friden kom och jag klarade av otroliga fyra och en halv timme på stan! Jag hade till och med riktigt trevligt med min äldsta dotter och fick nästan alla resterande klappar köpta. Och jag var inte ett vrak när jag kom hem som man skulle ha kunnat vänta sig.
Vilken nåd och glädje det är att få tillhöra Kyrkan. Få känna Jesus. Få komma honom närmare och närmare för varje år som går. Och en dag ska jag för alltid få vara hemma hos honom i himlen!
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tro."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar