Vad kan man göra med en ettåring?

Barn i ettårsåldern är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. De vill lära sig allt om sin omvärld och deras hjärnor är som svampar som bara suger in alla nya erfarenheter. Och det är i det kärleksfulla samspelet med sin förälder som inlärningen kan blomstra.

Att ha roliga och meningsfulla saker att göra med sin ettåring är därför något som både barn och förälder har allt att vinna på.

Varje dag har jag privilegiet att få vara med en sådan här fantastisk liten person och jag tänkte därför börja dela med mig lite av det vi gör tillsammans.

Först ut är en väldigt enkel men omåttligt populär sysselsättning. Leka med vatten! Jag brukar ta fram några bunkar, någon gryta, en visp, en sked och kanske någon liten kanna. Sen häller jag lite vatten i botten på de olika kärlen och uppmuntrar Lilla T (16 månader) att börja leka. Första gången vi gjorde detta visade jag hur hon kunde hälla vattnet mellan de olika kärlen. Vispa, plaska, ösa med skeden. Dricka lite vatten med en tesked. Visst blir det lite vatten på golvet, men då har jag en trasa till hands och bara torkar upp direkt. Köksgolvet får ju på så vis lite rengöring på kuppen. Hela tiden pratar jag med Lilla T om vad hon gör. Jag leker och låtsas med henne att vi lagar mat. Hon lär sig nya ord, får nya erfarenheter med vatten, får nya kopplingar i hjärnan som handlar om att fantisera och har fantastiskt roligt hela tiden! Detta är också en aktivitet hon kan vara nöjd med själv en lite längre stund.

Ikväll visade Lilla T att hon snappat upp det där med att torka golvet med en trasa. Hon hittade en fuktig trasa som någon hängt på en krok hon nådde. Den tog hon ner och så bredde hon omsorgsfullt ut trasan slätt på golvet och la sig på alla fyra och började torka köksgolvet! Hon rättade till trasan då och då. Rätt som det var tittade hon upp, sköt trasan så långt framför sig så att hon hamnade på magen och log lyckligt mot mig med hela ansiktet! Ljuvliga lilla unge!

Att amma en ettåring

Jag måste bara få berätta hur fantastiskt det är att amma en ettåring! De flesta tänker nog på helamning av bebis under sex månader med allt vad det innebär, när de hör ordet amning. Det kan kännas intensivt att vara den som ska tillgodose bebisens hela näringsbehov, brösten kanske både ömmar och läcker och att amma en liten bebis tar mycket tid och tålamod.

Men att amma en ettåring är något helt annat! Jag ser faktiskt bara fördelar och det blir så mycket lättare att vara mamma till en ettåring när man ammar.

Alla som haft en ettåring vet hur intensivt det är. Allt ska undersökas, allt ska i munnen, ständig passning för att den lilla inte ska skada sig, ständiga utryckningar för att den lilla inte ska hälla ut syltburken eller rasera ett legobygge. Eller så är det kläng i benen och en liten som bara vill vara i famnen men inte har lust att sitta stilla i knät när mamma vill få en liten rast och dricka kaffe.

Då finns amningen där som en skänk från ovan! Vid frukosten till exempel. Lilla T 16 månader äter yoghurt och kladdar en liten stund, sen puttas tallrik och sked med besked bort och Lilla T ställer sig upp i matstolen. Bara att kvickt överge sin egen frukost och ta hand om kladdiga händer och mun innan halva huset fått sin beskärda del. Där och då kunde lugnet vara över på fem minuter. Men då kommer den välsignade amningen till min räddning. Lilla T kommer fram till mig där jag satt mig vid min frukost igen och säger med den sötaste lilla rösten i världen: "Amma?!"

Så sätter jag henne i knät och fortsätter min frukost och kan även dricka kaffe i lugn och ro medan Lilla T ammar förnöjt och stilla. Fantastiskt!

Sen under dagen är det ju full rulle förstås. Men då och då vill Lilla T amma en stund och då får man den där välbehövliga vilopausen. Jag kan läsa lite, skriva lite på datorn, luta mig tillbaka i gungstolen framför brasan och sluta ögonen en stund, eller låta mina ögon möta hennes och känna den innerliga gemenskapen mellan oss två. Eller så ramlar hon och slår sig. Lite amning vänder tårar till solsken igen. Eller så är hon trött och gnällig framåt eftermiddagen när man själv också är trött men ändå måste laga middag till sin familj. Då knyter jag upp henne på höften i min Mejtai (ett rektangulärt bärdon i tyg) och låter henne amma och gosa medan jag tar i tu med middagen. I stället för gnäll och frustration lägger sig lugnet och friden i köket. Trötta och lättirriterade jag fylls av en massa lugn och ro-hormoner och blir en mild och snäll mamma. Lilla T ömsom ammar, ömsom tittar på vad mamma gör och får även hjälpa till att röra med en egen slev i grytan. Hon fixar hela grejen själv, medan jag kan ha båda händerna fria till matlagningen. Och det hela är underbart mysigt dessutom som ni kan förstå.

När man ammar en ettåring blir amningen först och främst en gosig bonus till den vanliga maten. Hur mycket eller lite hon får i sig behöver man inte skänka en tanke ens. Samtidigt är amningen en stor trygghet att ha när barnet av en eller annan anledning äter dåligt. När Lilla T var supersjuk i början av advent, åt hon ingen mat alls på tre, fyra dagar. Men amma det gjorde hon! På så vis kunde jag känna mig lugn för att hon fick i sig all näring och vätska hon behövde ändå. Dessutom är amningsmjölken så finurligt skapad att den blir rena medicinen för barnet när det är sjukt. Min kropp läser på något sätt av vilken infektion Lilla T har och så anpassar sig mjölken och blir perfekt designad för Lilla T:s sjuka kropp. En ovärderlig tillgång! Och en ovärderlig tröst och lindring från feber, hostattacker, halsont och snor för Lilla T.

Det är också enormt praktiskt att alltid ha med sig ett näringsrikt, smidigt, uppvärmt och okladdigt mellanmål när man är ute och far. Under bilresor kan jag sitta fastspänd bredvid Lilla T som sitter fastspänd i bilstolen och amma när hon tröttnat på att sitta fast. Hjälper henne att slappna av och somna. Gör långa bilresor med en ettåring lite lättare. Det blir inte heller så kinkigt att se till att äta lagad mat på rätt tider. Amningen finns ju med hela tiden och så kan Lilla T äta vanliga maten när vi andra ska äta. Inget bökande med att ta med speciell mat till henne och värma och ha sig.

Förutom alla dessa praktiska fördelar finns det en lång rad hälsofördelar för både mamman och barnet! Ska inte gå in på dessa här, känner inte ens till alla. Men börjar man studera detta ämne blir man fascinerad över hur fantastisk och genial amningen faktiskt är! Svårt att inte se Guds kärleksfulla hand bakom allt detta! Titta t ex på den här artikeln.

Jag ammar Lilla T fritt. Det innebär att hon i stort sett får amma när hon vill med några undantag. Detta är något som känns fullkomligt naturligt och som det ska vara för mig. Säger jag nej till exempel för att vi snart ska äta eller för att det inte passar just då, accepterar hon det ganska bra. När vi slutade nattamma (igen!) för någon månad sedan hade maken riktigt roligt åt oss. Hon vaknade och sa: "Amma!" Jag svarade sömnigt: "Sova." Och så höll vi på tills hon gav sig. När hon vaknar nu brukar det oftast räcka med ett litet:"Nej, sova!" så accepterar hon det och tystnar och somnar om.

Amningen är något som både jag och Lilla T njuter av och vi har inte några planer på att sluta på länge än. Varför skulle vi vilja det föresten, så fantastiskt och bra som detta är på alla sätt och vis?!

Min blogg blir äntligen en bok

Jag fick en jättefin julklapp av min man i år. Han överraskade mig med att jag ska få göra min blogg till en bok! Detta har jag själv tänkt på att göra under flera år. En blogg på nätet skulle ju en vacker dag kunna försvinna och därmed år av dokumentation av mina barns uppväxt och vår familjs liv tillsammans. Det får ju bara inte ske har jag tänkt, men aldrig har jag kommit till skott att göra slag i saken. 

Men nu har alltså min älskade make beställt och förberett så att allt jag behöver göra är att gå igenom bloggen för att se vilka inlägg jag vill ha med så fixar han resten. Detta gör jag nu därför med stor förtjusning under alla mina lediga stunder.

Och så fantastiskt roligt det är! Vilken upplevelse att få läsa om vårt liv när våra stora barn var små. Ja Lilla L som nu är nio år, var ju inte ens född när jag började blogga. Och jag gråter och skrattar och ler och torkar en tår om vart annat när jag läser. För jag ser ju hur en röd tråd träder fram igenom alla småbarnsåren i vårt liv. Den tråden är Guds stora omsorg! Hela tiden har han varit vid min sida så nära, så nära. Jag ser det underbart vackra i barndomens alla faser. Och jag ser kärleken. Kärleken man får från sina barn, kärleken som väller ur modershjärtat, kärleken mellan man och fru. Ja ett kärlekens mysterium är familjen.

Jag skriver mycket om hur trött och sliten jag är, ständigt är jag förkyld, ständigt har jag barn som stör min nattsömn, ständigt är jag svag och behövande mitt i min stora familj med så många behov. Men mitt i allt ser jag så tydligt att Gud tidigt gav mig nåden att i min stora svaghet vända mig till honom. Jag blir mitt i vardagens bekymmer påmind att läsa några rader i min Bibel. Stanna upp och stilla be en liten bön om vägledning och hjälp. Och genast har den Gudomliga hjälpen kommit och burit denna lilla svaga mamma och hjälpt henne att dag för dag skapa en fin barndom för sina barn.

Jag märker också hur jag genom mitt skrivande har kunnat se det sköna och vackra i allt det vardagliga som på ytan först verkade bara slitsamt, grått och meningslöst.

"Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort." står det i Predikaren 3:11

Och precis det blir så tydligt för mig när jag läser inlägg efter inlägg. Vårt liv har verkligen inte alltid varit lätt! Ständigt har det funnits problem, svårigheter och lidanden. Ja så är det ju fortfarande. Men mitt i allt detta har Guds nåd och kärlek blivit så tydlig. Det svåra har han gjort vackert och skönt! I varje tid finns det skönhet. I varje år, i varje dag, i varje ögonblick!

Nu har de fyra som då var små blivit ganska stora. Boppo är sexton, Nonno är fjorton, Jojjan fyller tolv på måndag och Lilla L fyllde nyligen nio. Men så har vi ju fått en helt ny liten stjärna i familjen också; Teresa som i dagarna blir 16 månader. Jag känner nu att det vore synd att inte fortsätta blogga om familjelivet på det där härliga viset även under hennes uppväxt. Vi har ju ett fantastiskt dynamiskt familjeliv även nu, om än helt annorlunda än för tio år sen. Skrivandet ger mig glädje och att sedan få läsa det ger mig också glädje. Makena som bloggen heter betyder också så passande glädje. Så mer glädje ska det bli under detta nya år har jag tänkt!

Men först ska jag nu bli klar med att gå igenom alla inläggen som redan finns. Så att boken kan bli klar och så småningom dimpa ner i postlådan. Tänk så roligt det kommer att bli för både mig och barnen och maken att bläddra bland alla dessa berättelser om oss själva sen!

Varför vill de inte ha en mamma?

Ja, precis så sa en katolsk vän till mig när jag försökte förklara varför protestanter har det så svårt med Katolska kyrkans syn på jungfru Maria. Och hon såg ut som ett levande frågetecken ju mer jag försökte förklara. Jag insåg snart att för en katolik är det helt obegripligt att det skulle vara att häda eller göra något annat fel när man vänder sig till sin andliga mor Maria.

Jag börjar mer och mer förstå varför.

När jag för snart tre år sen började närma mig den katolska tron, var det faktiskt Maria som först föll på plats för mig bland alla för protestanter knepiga lärofrågor. Jag läste till att börja med Wilfrid Stinissens bok "Maria i Bibeln - i vårt liv". Jag läste i bön och med ett öppet hjärta. Somligt var lätt att förstå, annat svårare. Men genom läsningen upplevde jag tydligt att Den helige Ande var med mig och påminde mig om olika bibelord och bekräftade inombords att det jag läste om Maria var sant.

Men ändå var det med stor bävan jag gjorde mina första trevande närmanden till Maria. Och jag bad innerligt till Gud att förlåta mig om jag gjorde fel i att tala med henne. Men jag upplevde bara frid. Och jag upplevde så småningom att jag fått en mamma! En mamma att krypa upp i knät hos när jag behövde tröst. En mamma att be om hjälp i vardagens bekymmer. En mamma att lämna över tunga böneämnen till. Jag såg att jag verkligen fick vara hennes lilla barn. Precis som mina barn ibland behöver mammas knä och famn, behöver jag min andliga mor Marias famn.

Men räcker det inte med Jesus, hör jag alla mina kristna vänner, släktingar och bekanta invända högljutt! Varför räcker det inte med Jesus?

Och jo. Visst räcker det med Jesus! Men ändå har jag så förunderligt erfarit att Maria också behövs. Hon har faktiskt blivit ovärderlig för mig på den sista tiden. Jag är själv förundrad. Jag undrar själv varför jag så lätt får bönesvar när jag ber henne att be till min Herre Jesus för olika saker. Jag undrar förundrat över varför det kristna livet har blivit så mycket lättare sedan jag lärde känna Maria? Jag förstår det inte själv. Men tydligt för mig har blivit att Jesus bara ler mot mig och är glad att dela med sig till mig av sin mamma.

Och det blir inte alls så som man som protestant är rädd för; att Maria tar Jesu plats och skymmer honom. Tvärt om! Hon för mig NÄRMARE Jesus! Hennes uppgift är faktiskt att föra människor till sin son. Hon skulle aldrig drömma om att ta uppmärksamheten ifrån honom. Och aldrig gå med på att man tillbad henne! Jag var själv rädd för detta i början. Att det skulle bli att jag började be till Maria i stället för till Jesus. Men så blir det inte! I stället har kärleken till Jesus blivit än mer brinnande i mitt hjärta! Det är liksom ingen motsättningen mellan Jesus och Maria. Utan Maria hjälper mig att älska Jesus mer och förtrösta på honom ännu mer än tidigare.

Det som också är så bra med Maria, är att jag så lätt kan vända mig till henne när jag känner mig trotsig, sur, trött och eländig och inte alls i form för att be. Då tänker jag mig att jag slänger mig i Marias knä och så säger jag. "Be för mig! Hjälp mig att bli mer mild till sinnes, hjälp mig att vara osjälvisk och kärleksfull. Hjälp mig att vara snäll!" Och så försöker jag inte i min egen kraft liksom strama upp mig och bli lite bättre. Nej, jag bara sitter kvar i hennes knä och låter henne be för mig, fylla mig med sin moders kärlek och sen när jag "tankat" klart kan jag hoppa ner från hennes knä och bemöta mina medmänniskor på ett mer moget och kristuslikt sätt. Precis som när min egen lilla flicka är trotsig, sur och arg och jag tar upp henne i min famn och bara är hennes mamma. Som mamma låter jag mitt arga, trotsiga, sura, ledsna barn bara tanka min kärlek utan krav. Och på något förunderligt sätt blir barnet mildare och mer sig själv igen och kan sen springa iväg och bemöta sina syskon och föräldrar på ett mognare och trevligare sätt. Ja på ett mer Kristuslikt sätt faktiskt.

Precis som min varma famn hjälper mitt barn att bli mer sig själv, hjälper Maria mig att bli mer mig själv igen. Bli mer sann människa, bli mer lik sin son Jesus som är sann Gud och sann människa.

Att förbereda för Jesusbarnet som Josef och Maria

Advent. Tidigare har jag inte alls förstått vad advent handlar om. Jag har lärt mig från barnsben att ordet advent betyder ankomst. Men vad då ankomst liksom? Jo, Jesus föddes i Betlehem för 2000 år sen och hans ankomst firar vi på julafton. Men än sen då? Tanken att advent skulle betyda något konkret för mig idag, har aldrig föresvävat mig.

För mig har advent istället sorgligt nog mest inneburit att julklappsångesten, som satt igång redan i oktober, intensifierats markant! Ja det är så sorgligt, men av någon anledning har det knutit sig helt för mig när det kommer till att köpa presenter till barnen och släkten. Istället för att vara något glädjefyllt har det tett sig som ett stort berg som rest sig framför mig. Detta har förtagit mycket av julglädjen och ska jag vara helt ärlig har jag varje år längtat efter att det hela ska vara över bara.

Hur ledsamt är inte det? Vi firar att Gud själv, universums och jordens skapare, steg ner från himlen och blev människa i Jesus Kristus. Emmanuel. Gud med oss! En kärleksförklaring från himlen så stor att det behövs ett helt liv, ja kanske ytterligare mångtusen år av evigheten för att ens börja förstå. Och jag har mest velat att det ska vara över!

Men Gud i sin stora mildhet och barmhärtighet har inte blivit arg på mig och vänt mig ryggen för detta mitt oförstånd. Nej, han har som min kärleksfulle Fader låtit mig komma närmare och närmare i tystnaden inför honom så att ångesten år för år har mildrats och kommit senare och senare.

Och nu, när jag fått komma hem till Kyrkan har jag verkligen fått börja se vilken ljuvlig tid advent och jul var menad att vara! För första året på så länge jag kan minnas har jag fått vila i advent. Vila i mysteriet att Gud blev människa i Jesus Kristus. Jag har fått nåden att förstå att advent är en nådatid. En tid av avhållsamhet och begrundan. Av stillhet och bön. En tid att skala bort världens brus och vårda mitt hjärta. Förbereda mitt hjärta för Messias ankomst.

Min biktfader berättade så fint om hur Josef och Maria kommit till stallet i Betlehem där Guds Son skulle födas. Hur de där säkert funnit djurens avträden på golvet och kanske var det ganska smutsigt och en inte så lämplig plats för ett litet barn att födas på. Men Josef och Maria ryggade inte tillbaka för smutsen och enkelheten. För min inre syn kan jag se hur Josef mockar och gör rent efter djuren. Hur Maria ödmjukt går för att få tag på lite vatten och något att skura med. Hur hon finner en krubba och omsorgsfullt gör den så ren det bara går och sen bäddar med rent friskt hö som Josef burit in. Med sig från Nasaret har hon rena filtar att linda sin lille son med. Hon gör allt så rent och fint för Jesus som hon burit under sitt hjärta i nio månader. Att platsen bara är ett enkelt stall bekommer henne inte. Hon har berett en ren och varm plats för Jesus och det är allt som betyder något.

Är det inte fantastiskt! Vi människor, hur enkla och eländiga vi än må vara, kan liksom Josef och Maria bereda en ren och varm plats i vårt hjärta där Jesus kan känna sig välkommen. Vi kan vända oss bort från synden som smutsar ner och stinker i våra hjärtan. Han begär inte att vi ska vara så lyckade och perfekta. Ha en fin och polerad yta så att vi verkar vara ett glittrande palats. Allt han bryr sig om är vårt hjärta. Att vårt hjärta är rent och vidöppet för honom.

Äntligen vet jag vad advent handlar om. Advent handlar om att bereda plats i mitt hjärta, så att Jesusbarnet med glädje kan fylla mitt hjärta med äkta himmelsk julglädje! Emmanuel. Gud med oss! Gud med mig! Ingen större glädje finns!

Och min moder Kyrkan har visat mig så många sätt att göra detta på. En lång och rik tradition av olika adventsböner, traditioner och seder som alla syftar till att bereda sitt hjärta för Konungens ankomst har jag kunnat välja och vraka bland. Det finns hur mycket som helst! Jag har bara hunnit ta till mig en liten del. Några få böner att stilla be under advent. Men dessa korta skrivna böner har gjort mig så stilla i mitt inre. På en sekund har jag liksom klivit ur världens brus som ständigt vill få mig missmodig och stressad och istället fått kliva in i mysteriet. I Guds eviga nu! Fått vila och kontemplera Jesu födelse.
Lyssna bara på början av en bön som heter Andreasbönen och som man börjar be dagligen från den 30::e november:

"Hälsad och välsignad vare den timma och den stund då Guds Son föddes, av den allra saligaste jungfrun Maria, vid midnatt, i Betlehem, i bitande köld..."

I ett nu är jag där. I stallet med Josef och Maria och beundrar Jesusbarnet. Förundras över att Israels månghundraåriga väntan på Messias är över! Att Messias har kommit och ligger inför mina ögon i krubban och runt omkring sjunger änglar "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden". I ett nu finner friden vägen in i min lilla jordiska själ. In i mitt hjärta och bereder plats för Jesus.

Vilken outsäglig lycka att få leva så här.

Hur har det då gått med julklappsångesten i år? Jo, den har i stort sett varit obefintlig. Redan innan advent hade barnen gjort sina önskelistor och vi hade gjort i alla fall hälften av alla inköp. Lätt som en dans gick det. De senaste dagarna har dock lite stress krupit sig på, då jag insett att vi redan är i slutet av advent och vi helt kommit av oss med julklapparna. Några tidiga morgnar när jag vaknat tidigt och inte kunnat somna om, har jag fått ett litet, litet tryck över bröstet och grubblat på hur det ska gå. Men jämfört med tidigare år är detta ingenting.

Så idag, sista lördagen innan julafton ville min äldsta dotter verkligen att vi skulle åka till stan och handla julklappar. Jag var förbi av störd sömn, men kände ändå att det var det rätta att göra. Jag visste dock att jag inte skulle klara det i egen kraft och bad om nåd och kraft ifrån Gud att klara av det. Och tänk! Då fick jag den vackra tanken att jag skulle tänka att jag köpte presenter till Jesusbarnet. Han har ju inte bara varit ett nyfött barn i en krubba. Han har även varit 15 månader som min lilla Teresa, 9 år som Lilla L hunnit bli, 11 år som Jojjan, och 14 och 15 som mina tonårsgrabbar. "Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig", säger Jesus själv i evangeliet. Och jag uppoffrade hela shoppingturen, denna sista lördagen innan julafton då parkeringarna är överfulla och köerna ringlar sig igenom affärerna, som en bön till min Gud.

Kraften och friden kom och jag klarade av otroliga fyra och en halv timme på stan! Jag hade till och med riktigt trevligt med min äldsta dotter och fick nästan alla resterande klappar köpta. Och jag var inte ett vrak när jag kom hem som man skulle ha kunnat vänta sig.

Vilken nåd och glädje det är att få tillhöra Kyrkan. Få känna Jesus. Få komma honom närmare och närmare för varje år som går. Och en dag ska jag för alltid få vara hemma hos honom i himlen!

"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tro."

Lyckan att komma hem

Jag har blivit katolik! Och det är en sådan stor glädje att det inte går att beskriva. Jag har funnit en oändligt stor skatt! En kyrka fylld till brädden av skönhet och djup. En stor, varm och innerlig familjegemenskap. Jag har kommit HEM!

Och för mig känns det som den mest naturliga sak i världen att bli katolik. Som en helt naturlig fortsättning på den kristna vandring jag befunnit mig på under hela mitt liv.

De senaste åren då vi varit med i den troskarismatiska församlingen Livets Ord, ser jag nu som en förberedelse för att komma hem till den katolska kyrkan. Och på intet sätt har jag vänt Livets Ord och frikyrkligheten ryggen. För frikyrkan har varit min kärleksfulla adoptivfamilj. Där fick jag lära känna Jesus som barn. Där blev jag döpt in i Guds rike. Där fick jag nåden att bli döpt i Den helige Ande, där fick jag lära mig massor om det kristna livet, där har jag fått andlig mat och fått växa och där har jag känt mig hemma och trygg.

Men samtidigt har jag haft på känn att något saknats. Jag har inte kunnat sätta ord på det. Men när jag började delta i de tysta retreaterna som anordnades av Livets Ord, började något hända. En hunger och en törst vaknade. I tystnaden mötte jag Gud som aldrig tidigare. Jag fick erfara verklig frid. Jag började be tidebön och fann en enorm vila i den bönen. När så en liten bok skriven av en katolsk munk sattes i mina händer, kände jag hur inre helande kom som en varm ström av kärlek och sanning in i min själ. Det lilla adoptivbarnet började instinktivt, om än undermedvetet, söka sina rötter.

I samma takt blev jag mer och mer medveten om hur lite mitt kristna liv egentligen gjorde avtryck i vår familjevardag. Särskilt tydligt blev det kring advent och jul. Allt verkade handla om julklappar och stressen att hinna köpa och fixa allt. Pynta riktigt mysigt, baka pepparkakor och försöka njuta, njuta av december.

Var fanns Kristus?

Visst. Vi hade kristna julsånger spelande i köket, ihop med de vanliga profana klassikerna. Vi hade julkrubba och vi bad julevangeliet innan paketöppningen på julafton. Men dessa handlingar tycktes sorgligt marginaliserade och drunknade i allt det andra. EGENTLIGEN verkade julen inte handla om Jesus, även om jag envist försökte få det att vara så. Och såg jag till mitt liv i stort, inte var det så mycket annorlunda än Svenssons. Egentligen. Och när jag någon gång läste om de tidiga kristna, vilken överlåtelse de hade, då kände jag mig som en förfärligt ytlig kristen.

Detta var saker som gnagde i mig mer eller mindre medvetet under en längre period. Jag befann mig redan på en resa hemåt utan att inse det. Så berättade Ulf och Birgitta Ekman (Livets Ords grundare) under en gudstjänst att de skulle konvertera. Jag kände genast en djup glädje i min ande, utan att egentligen veta varför. Jag har aldrig haft fördomar och förutfattade meningar, men inte heller vetat något om den katolska kyrkan. Jag har helt enkelt inte tänkt på den över huvud taget. Men nu, då paret Ekman konverterade blev jag ju av naturliga skäl nyfiken. Kände att jag måste veta. Det första jag gjorde var att börja läsa den katolska kyrkans katekes på nätet och jag blev genast salig! Här talade Den helige Ande! Sanningens Ande. Min ande jublade!

Senare det året, på hösten, åkte hela vår familj på en tre månaders lång resa till Spanien. En historia för sig, Men där satte jag för första gången min fot i en katolsk kyrka för att delta i mässan. Och jag hann inte mer än komma in, så kände jag:

"JAG HAR KOMMIT HEM!"

Ja, dessa ord tycktes stå i stora gyllene bokstäver för hela min inre syn. Och denna självklara hemmakänsla omslöt mig under hela mässan. Faktum är att jag till och med kände det som att jag nästan var i himlen! Himlen tycktes så fantastiskt nära. Som att den var precis runt hörnet, som att jag liksom stod på tröskeln. För mig var saken klar där och då. Jag skulle bli katolik! Hela mitt väsen bara visste att det var detta jag länge sökt och längtat efter. Plötsligt hade jag funnit det! Här fanns Jesus Kristus närvarade på ett helt enormt konkret sätt. Och där Jesus är, där vill jag vara. Svårare än så var det inte för mig.

Och som sagt, känner jag det inte som att jag lämnat Livets Ord och frikyrkligheten. Jag älskar och är mycket tacksam till denna min adoptivfamilj för att ha tagit så väl hand om mig fram tills i påskas. Och jag hoppas att mina syskon där fortfarande ska se mig som sin lilla syster och inte som en svikare, någon som blivit galen eller något annat konstigt.

Jag önskar varenda människa i världen att få uppleva det jag upplevt! Få erfara skönheten och lyckan i den katolska kyrkan! Få ta emot Kristus i Euakaristin. Jag saknar ord! Älskade, älskade Jesus! Tack för att jag äntligen har fått komma HEM!

Min förlossningsberättelse - När Teresa kom till världen

8:e september

Jag har gått över tiden med alla mina fyra barn - som mest 19 dagar - och hade därför ingen förväntan på att vårt femte barn skulle komma förrän tidigast kanske runt den 15:e September, trots att hon var beräknad till den 7:e. Kände heller inte att det var dax på något sätt överhuvudtaget.

Men så kom något som jag identifierade som slemproppen på tisdag eftermiddag och jag blev förundrad och genast lite hoppfull. Jag visste dock att slemproppen kan gå upp till ett par veckor innan förlossningen drar igång. Men ändå fick jag en känsla av att det kanske snart kunde vara dax ändå. Kände att jag gjorde mig mentalt beredd på en förlossning.

9::e september

Natten mot onsdagen vaknade jag vid 1-tiden av någon oförklarlig anledning. Jag har hållit på att vakna på småtimmarna hela sista månaden och tänkte inte mer på det. Gick upp lite och la mig någon timme senare igen. Det blev dock svårt att somna om då jag ideligen stördes av sammandragningar som kändes annorlunda än de förvärkar jag haft länge. Vid 03:30 blev de så starka att jag inte kunde bemästra dem i sängen längre. Jag gick därför ner till köket och satte mig i gungstolen och började slappna av och profylaxandas.

Jag har inför alla mina förlossningar tränat avslappning och profylaxandning enlig Lamaze-metoden som finns att läsa om i boken: "Att föda barn utan smärta". Inför denna förlossning läste jag även boken "Innan du föder" av Anna Wilsby. Den boken gav mig ytterligare tips på hur jag skulle träna innan förlossningen. Bland annat att det är väldigt effektivt att visualisera något att fokusera på under värkarna och andningen. Jag har då som utgångspunkt tänkt att jag sitter lutad mot min man Anthon och att han stryker mig över ansiktet, nacken, över armarna osv. Bara att tänka mig detta har lätt försatt mig i fullständig avslappning, då inget får mig att slappna av så snabbt och lätt som närheten till min man. Jag har även under träningen försökt visualisera olika saker att fokusera på under andningen. Men jag har tyckt att det varit ansträngande och svårt och även andningen har inte alls gått så bra som jag önskat. Jag har dessutom varit väldigt slarvig med träningen och långt ifrån tränat varje dag som man ska för bästa resultat.

Nu satte jag mig dock och började andas mig igenom värkarna med bilden i huvudet av att jag satt lutad mot Anthon och att han strök först över ansikte, över nacken osv. När värken var över tänkte jag mig att han lugnande sa i mitt öra: "Nu kan du bara luta dig mot mig och vila. Nu händer ingenting. Nu bara vilar vi du och jag." Och så satt jag så och vilade mellan varje värk. Fick väldigt effektiv vila mellan värkarna på det sättet. Och till min glädje fungerade nu andningen klockrent genom varje värk. Det som varit så svårt under träningen gick nu som av sig själv. Höll på på detta sätt fram till morgonen, såg det börja ljusna strax efter kl 5 någonstans och efter kl 6 vaknade Joy. Hon undrade vad jag gjorde och när jag sa att jag trodde att förlossningen startat sken hon upp som morgonsolen själv och jag bad henne väcka pappa och tala om det. När maken kom ner, bad jag honom flytta över gungstolen till vardagsrummet så att jag kunde fortsätta ostört medan han gav barnen frukost och skickade iväg dem till skolan.

När jag först började med andningen vid 03:30-tiden var jag inte alls säker på att jag skulle kunna vänta tills barnen kommit iväg till skolan innan vi måste åka in. Så starka upplevde jag värkarna, och med Livas raketförlossning i minnet visste jag ju att förloppet snabbt kunde bli akut. Är glad att jag inte visste då att denna förlossningen skulle bli allt annat än snabb...

Värkarna fortsatte på ungefär samma sätt hela morgonen och kom med c:a 20 minuters mellanrum. Vid 9-tiden ringde vi och förvarnade förlossningen om att vi troligen skulle komma in senare under dagen. Sedan avstannade dock värkarna nästan helt. Men just när jag tänkte att nej det blir nog inget idag, kom en ny värk och höll liv i hoppet. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan under dagen, åt lunch med maken och vi drack kaffe i solen, jag sydde lite och andades däremellan mig igenom de värkar som faktiskt kom då och då. Mannen högg ved i det strålande vädret. Vi hade en lugn och fin dag tillsammans. Vid 13-tiden la jag mig och vilade lite och sen satte det fart igen vid kl 14:00. Då blev värkarna plötsligt starkare och kom med först 7 minuters mellanrum, för att sedan gå över till 5 minuter. Någon gång kom de så tätt som 3 minuter och vissa värkar var väldigt starka med mina mått mätt när jag jämför med mina tidigare förlossningar. Och vid 15-tiden kändes det säkrast att åka in till förlossningen. Jag ville ju inte riskera vattenavgång och krystvärkar i bilen som jag gjort med Liva.

Jag hade starka, täta värkar under hela bilresan och när vi kom fram till förlossningen kändes det svårt att ta sig från bilen och in. Vi blev insläppta och visade till ett trist rum där vi skulle vänta på en barnmorska. Jag satt i en stol och mötte värkarna med avslappning och andning, men kände mig illa till mods över att behöva sitta i ett så fult och sterilt rum. En förlossning ska vara vacker och naturlig i min idealistiska föreställning. Kändes också jobbigt att behöva prata med undersköterskan och sedan barnmorskan. Blev störd av deras frågor, att de ville ha en vikt, sätta CTG-bälte och mäta bebisens hjärtljud och så vidare. Klickade inte alls med barnmorskan och ville bara bli lämnad i fred och fortsätta med min grej. Men jag förstod att det bara var att gilla läget och acceptera deras rutiner. Jag var ju väldigt nyfiken på hur mycket öppen jag var och väntade med spänning på undersökningen. Som det kändes utifrån mina tidigare erfarenheter trodde jag nog att jag var nästan fullt öppen. Värkarnas intensitet var av samma slag som när det varit dax att krysta ut de tre senaste barnen. Värkarna stannade dock av nästan helt medan jag låg där på britsen och väntade med CTG-bältet på. Och jag intalade mig själv att inte bli besviken eller känna mig dum om det skulle visa sig vara bara 5 eller 6 cm öppet. Ni kan då säkert förstå min stora bestörtning och besvikelse när barnmorskan efter undersökningen meddelade att jag bara var knappt 4 cm öppen! Hur kunde det vara möjligt?! Jag hade ju haft värkar sedan mitt i natten och på slutet dessutom starka och täta! Barnmorska fick en medlidsam min och såg ut att tänka: "Tycker du det är jobbigt nu, vänta du bara!" Jag kände då att jag ville åka därifrån på en gång. Men barnmorskan insisterade på att vi ändå skulle stanna, då min senaste förlossning varit så snabb. Jag visste då dock instinktivt att det inte skulle bli så denna gång, men lät mig övertalas.

Vi fick ett rum som var lite trevligare än det första och åtminstone hade en fåtölj. Men det var ju fortfarande sjukhus-trist och jag trivdes inte alls. Anthon tyckte dock att vi kunde stanna och titta på en film på mobilen. Värkarna var nästan helt borta nu och det kändes bara fånigt att sitta där tyckte jag. Men okej då. Vi kollar väl på en film då. Vart skulle vi föresten annars åka?

Anthon satte igång filmen och introt började. Men då dök den jobbiga barnmorskan upp igen och sa att hon skulle mäta bebisens hjärtljud. Jaha! Så var det med den lugn och ron! La mig på britsen och kände mig obstinat. Jag ville inte vara här! Och när hon sen sa att hon skulle återkomma om 20 minuter och kolla hjärtljuden igen, fick jag nog och utbrast: "Behövs det verkligen? Vi skulle önska att få vara här i fred, jag blir störd i min avslappning om du ska hålla på att komma in." Men hon sa bara lite osäkert att jo det måste hon, är man inskriven på ett rum, så ska hjärtljuden kollas." Då reste jag mig och sa med tydlighet att då åker vi härifrån! Jag kunde bara inte stå ut med att sitta i det där rummet timme, efter timme med henne rännandes hela tiden! Hon försökte protestera, men jag var så tydlig att hon uppgivet gav upp och sa att håll er i närheten i alla fall då. Vi sa att vi skulle det, tog våra saker och gick!

Så fort vi åkt iväg med bilen kände jag hur jag slappnade av igen och direkt började värkarna med samma intensitet som när vi åkte in. Det var dock jobbigt att behöva sitta i en bil och möta dessa starka värkar och jag blev så störd på all trafik och alla människor överallt. Vi visste inte riktigt vart vi skulle köra, men jag ville bara till en lugn plats där jag i lugn och ro kunde fortsätta med min profylaxandning.

Anthon körde genom stan och stannade i utkanten vid ån. Jag slappnade av och andades och mellan värkarna försökte vi komma fram till hur vi skulle göra nu. Barnen behövde ju någon som tog hand om dem. Just då befann sig tjejerna hemma hos ett par kompisar och killarna var väl påväg hem från skolan. Vi hade ingen barnvaktsplan då vi trott att förlossningen skulle gå ganska fort och Anthon skulle kunna åka hem till barnen efteråt. Nu insåg vi ju dock att detta kunde dra ut väldigt på tiden. Just då kändes allt som förstört och så hopplöst. Sitta i en bil och inte veta vad man ska ta sig till med barnen. Dessutom sprang det ideligen förbi joggare som tittade rakt in i bilen. Jag bröt ihop och grät! Men Anthon började med att ringa sina föräldrar och kolla om de eventuellt skulle kunna komma om vi inte hittade någon lösning. Sedan ringde han kompisarnas mamma och förklarade läget. Hon sa då att hon redan räknat med att de skulle sova över och till och med varit och köpt matsäck till en av tjejerna då de skulle ha friidrottsdag nästa dag. Vilken människa! Vi blev så glada, tacksamma och lättade! När vi ringde ena sonen sa han att han blivit lovad att sova över hos en kompis och vår äldsta son som går i 9:an sa att han kunde vara ensam hemma och då även ta hand om hunden. Så löste sig frågan om barnen på ett fantastiskt sätt. Jag ville dock inte stå kvar där vi var med bilen, så Anthon körde ut ur stan och vi hittade ett tomt och enskilt ställe där vi parkerade. Nu var värkarna väldigt starka och jag kände att jag behövde få vara ensam i bilen för att hitta tillbaka till mitt lugn, mitt fokus och min andning. Så Anthon fick snällt gå ut och gå. Tur för honom att vädret var fint och att det inte regnade...

När han gått grät jag igen. Allt kändes så eländigt. Och värkarna var svåra att bemästra. Jag ropade gråtande ut till Gud om hjälp i min förtvivlan. Och då kom hjälpen från ovan! Snabbt blev jag lugn och fokuserad igen och den mest underbara bild att fokusera på under värkarna kom till mig:

När nästa värk började såg jag plötsligt framför mig hur jag och Anthon gick hand i hand ut i vattnet vid Djäknesundet utanför Karlsborg - en otroligt vacker badplats med kristallklart vatten och bergsklippor som omger sundet på båda sidor. Jag andades djupt och långsamt. När värken sen sakta ökade i styrka såg jag oss dyka ner till höger och likt delfiner snabbt simma upp och ner mot bergsklippan. Jag såg även leende delfiner hoppa med oss i vattnet och började andas lite snabbare. När sen värken stegrade sig ytterligare såg jag oss klättra upp, upp för klippan i samma takt som värken steg. Allt snabbare och ytligare andning. Och när den kom till sin kulmen såg jag oss kasta oss ut högt uppe i den klarblå skyn och flyga med en massa vita fåglar fram och tillbaka, fram och tillbaka i rader som steg högre. Jag andades ytterst snabbt och ytligt. När värken vände och sakta började dala, flög vi tillbaka med den första radens vita fåglar till klippan och började klättra ner igen i takt med värken. Andningen anpassades vartefter. Vid bergsklippans fot dök vi i vattnet och tog djupa andetag mellan simtagen. Djupa, lugna andetag. Den där sköna känslan när man en het dag tar ett djupt andetag och dyker ner i underbart svalkande vatten och så upp igen och så ner igen in till stranden.

Denna bild hjälpte mig oerhört! Genast blev värkarna så mycket lättare att andas sig igenom. Och när de var som intensivast där uppe på toppen hade jag ändå en härlig frihetskänsla av att flyga i den blå skyn. Jag tror till och med att jag log ibland för att det var så vackert där uppe. Fantasins kraft är stor! När det var riktigt långa toppar såg jag också Jesus le mot mig där uppifrån skyn. Och faktiskt hans mor Maria också! Två varma leenden som peppade och uppmuntrade mig!  Jag fokuserade på Jesu leende ansikte tills värken började dala igen. Jag ger all ära till Gud för denna suveräna bild att hålla mig till!

På detta sätt andades jag mig igenom värk, efter värk i kanske två timmar. Anthon fick lov att komma tillbaka in i bilen när jag hittat mitt fokus igen och satt och gjorde något på sin mobil. Jag brydde mig inte. Han fick göra vad han ville, jag var bara så inne i min egen fokusering.

Framåt kanske 19:30, jag har inte så bra koll på tiden här, tyckte Anthon att vi skulle köra närmare sjukhuset igen och även få oss något att äta. Jag kände mig lite störd över detta, men höll motvilligt med. Förstod att det nog var klokt, även om det kändes jobbigt att behöva åka i den skakiga bilen under värkarna. Det gick dock rätt bra tack vare den suveräna bilden av vattnet och klippan och skyn jag hade att fokusera på.

Anthon svängde i stan in på McDonalds drive in. Där var det inte så kul att möta värkar och andas med massa folk runt om. Just när Anthon skulle beställa kom en riktigt stark värk med lång kulmen och jag andades och andades där uppe i skyn, men kunde samtidigt inte låta bli att tänka lite på vad kassörskan måste tänka. Men det kunde jag ju inte ta hänsyn till. Fortsatte med min grej.

Vi åkte till förlossningens parkering och ställde oss där. Jag ville ännu inte gå in på förlossningen igen, men samtidigt vara nära om det skulle bli nära till födsel. Så där stod vi i ett par, tre timmar på parkeringen. Jag försökte äta några kycklingnuggets mellan värkarna, men hade ingen vidare aptit och hann bara ta två eller tre små tuggor innan nästa värk startade. Jag tvingade dock i mig några för att ha lite bränsle i kroppen för resten av förlossningen. Måste säga att det kändes ganska tröstlöst att ta värk efter värk där i bilen utan att uppleva några slags framsteg. Vid kanske kl 21 nånstans, upplevde jag att värkarna slutat tillta i styrka. Nu låg de på ungefär samma nivå, varvade med några lite lättare emellanåt. Tänkte då att jag borde ha passerat 7 cm, då jag läst att värkarna är som starkast då. Fortsatte att andas, andas. Blev så tröttsamt till slut! Varje värk krävde fullt fokus och var ansträngande om än hanterbar. Tillslut kände jag mig så trött på det hela och var bara tvungen att få miljöombyte. Vi gick därför ur bilen och jag fortsatte värkarbetet på gräsmattan utanför bilen. Den svala septemberluften gav mig lite ny energi och det var också skönt att vara uppe och gå lite. Jag hade dock först svårt att hitta en bra position att möta värkarna i, men sen kom vi på hur vi skulle göra. När en värk kom, ställde sig Anthon nedanför kanten vid parkeringen och jag stod uppe på gräsmattan och hängde mig om halsen på honom. På så sätt kunde jag slappna av stående. Jag gjorde också sambarörelser med höfterna för att på så sätt hjälpa bebisen att rotera ner i bäckenet. Mellan värkarna (någon minut bara) gick jag av och ann på gräsmattan. Sen snabbt runt Anthons hals igen när en värk var i antågande. Kändes så skönt att vila mot Anthons varma kropp och vi hittade ett riktigt bra teamwork här. Det kändes fint.

Tillslut kände jag dock att jag inte orkade stå mer. Jag var så trött, trött, trött! Hade ju varit vaken sedan 1-tiden föregående natt. Och så haft ett värkarbete allt sedan dess. Nu började kroppen få nog. Så vid 22:20 bestämde jag att ändå gå in på förlossningen. Såg framför mig en sjukhussäng att få lägga mig ner i. Och det gjorde jag också så snart vi kom in i det där tråkiga mottagningsrummet igen. Men nu var jag för trött för att bry mig om fulheten. Var bara så skönt att få lägga sig ner! Just då kände jag bara för att sova! Jag skulle ha gett mycket för att få pausa förlossningen och fortsätta nästa morgon istället. Men så fungerar det ju tyvärr inte...

När barnmorskan kom in kände jag bara efter några sekunder att jag klickade perfekt med henne! Vi hittade genast ett samförstånd och hon var så enkel, naturlig och självklar i sin roll. När hon undersökte mig, konstaterade hon att jag var öppen mellan 7-8 cm och hon berömde mig för ett väl utfört värkarbete. Kände mig lite uppmuntrad av hennes vänliga ord. Men jag lät henne förstå hur less och uppgiven jag kände mig över att det gått så långsamt framåt och sa att jag börjat misströsta om att det någonsin skulle bli någon bebis. "Det ska du inte göra!" sa hon trosvisst och tog fram den obligatoriska vita helknäppta bomullsrocken och nättrosorna som vi alla som fött barn känner så väl till. Sen fick jag åka liggande i sängen i till vårt rum.

Nu var klockan runt 23 och jag låg där i sängen och mötte värkar. Trött och lite uppgivet, men jag gjorde det. Tiden gick och när barnmorskan undersökte mig igen hade nästan ingenting hänt! Fortfarande runt 8 cm öppen. Var för trött för att riktigt känna mig upprörd över det. Jag var redan så trött och hade liksom fått föreställningen att jag hamnat i en evig bubbla av värkarbete som aldrig tog slut. Andes och slappnade av, andades och slappnade av. Trött, trött, trött. Så skönt dock att få ligga i sängen. Men det tyckte inte barnmorskan jag skulle fortsätta med i evighet. Så när fortfarande inget hänt efter ytterligare 40 minuter eller något sådant fick hon mig vänligt men bestämt att sätta mig i en fåtölj i stället och uppmanade mig att stå upp mellan värkarna. De drog in en gåvagn eller vad det heter att hänga mig emot, men jag ville mycket hellre hänga runt Anthons hals som jag gjort ute på parkeringen. Så det gjorde jag och jag sambadansade och hade mig för att få den lilla busungen att rotera ner. Det hade hon nämligen inte gjort än! När en värk var i antågande skyndade jag mig att sätta mig i fåtöljen och andas mig igenom och sen upp runt Anthons hals igen. Gjorde allt detta nästan som i dvala nu. Obeskrivligt trött! Ville bara sova!

10:e sept

Någon gång senare fick jag sätta mig på huk med Anthon bakom mig i någon konstig liten stol. Detta skulle hjälpa barnet att komma ner. Ganska obekvämt, men det gick att slappna av tack vare att jag lutade mig mot Anthon. Men sen tyckte barnmorskan att jag skulle gå på toaletten. Jag gjorde motvilligt det, rädd som jag var att en läskig värk skulle komma just när jag gick och inte hade något att luta mig mot. För varje värk var fortfarande kraftig och svår att bemästra, men det gick tack vare avslappningen och andningen. Men när jag kom till toaletten kom en värk som var djuriskt stark, jag försökte förtvivlat andas och slappna av, men den kom emot mig som en best och slog ner mig. Jag tappade helt kontrollen! Skyndade mig i smärtor till sängen och befann mig i ett töcken av smärtor. Kunde inte längre slappna av alls och bara skrek rakt ut! Jag trodde på riktigt att denna förlossning aldrig skulle ta slut och nu orkade jag inte mer och befann mig i ett fasansfullt inferno av smärta!

Barnmorskan undersökte mig mitt i mitt skrikande och nu var jag helt plötsligt fullt öppen och krystvärkarna satte igång! Men vid detta laget var jag totalt slut och kunde inte glädja mig. Men med Anthons hjälp lyckade jag återta kontrollen och började andas igen när krystvärkarna kom. Anthon hjälpte mig sedan vila när den ebbade ut. Jag visste inte själv. Utan Anthons stöd här hade det hela blivit förfärligt. Men nu jobbade vi som ett team igen och jag krystade och tog i enligt tekniken jag övat under graviditeten. Barnmorskan och undersköterskan hejade på och tyckte jag var så duktig. "Mera, mera!" "Lite till!" "Braaa!" "Åh vad du är stark!" Men jag fattade ingenting! Om jag nu var så starkt, varför kom det inte nån bebis?!

Höll på så här i några omgångar. Barnmorskan var tydligen jätteglad och nöjd, men jag fattade som sagt ingenting. Men så tillslut hörde jag henne säga att hon såg en massa hår! Och då var det inte långt kvar. Några minuter senare stod klockan på 01:40 och då kom hon ÄNTLIGEN ut och jag fick upp en liten parvel med massor av hår och nyfiket plirande ögon på mitt bröst. Hon började genast suga och jag bara kände mig så lättad att det hela äntligen var över! Kunde inte riktigt glädja mig och ta in min lilla bebis på en gång. Var bara SÅ slut! Men jag höll om henne och började sakta fatta att hon var här. Vår lilla Teresa. Nu skulle inga värkar komma mer -  efterbördsvärkarna såklart - men de räknade jag inte. Nu skulle jag få vila! Efterbörden kom och moderkakan var hel och fin och jag hade varken brustit eller spruckit! Underbart! Allt hade gått bra och jag hade en välskapt liten fantastiskt sött bebis på min mage!

När vi senare kommit in på rummet vi skulle sova i under natten, förklarade Anthon slutskedet av förlossningen. Jag kände mig förtvivlad över att jag tappat kontrollen och fått så ont. Det hade varit så otäckt! Men han förklarade att från att jag tappade kontrollen tills hon var född hade det bara gått 20 minuter och att jag fått tillbaka kontrollen bara efter 5 minuter. Att krystningen tog så lång tid som jag uppfattade det hade berott på att när första krystvärkarna kom låg Teresa fortfarande högt upp i bäckenet. Och jag hade alltså först varit tvungen att krysta ner henne, så att hon roterade ner i kanalen och först när hon var framme krysta ut henne! Detta hade jag inte alls förstått. Nu förstod jag. Och Anthon kunde också hjälpa mig att känna mig glad och nöjd med min förlossning trots de fasansfulla 5 minuterna jag tyckt var så hemska. Trots allt hade ju förlossningen pågått i över ett dygn och bara fem minuter kändes hemska. Han hjälpte mig att sätta det i perspektiv. Och jag kunde inse det. Jag ger all ära till Gud att jag kunde behålla fokus nästan hela tiden och jag ger äran till Gud för den där bilden av vattnet, klippan och fåglarna i skyn. Upplevde att jag var buren under hela förlossningen! Jag är övertygad om att jag inte hade klarat av att behålla fokus och avslappning ett helt dygn utan denna min Guds hjälp! Tack Gud för din hjälp och tack för att vi fått Teresa! Glädjen är obeskrivlig!