Gräsänka

Makena är gräsänka. Och det har hon varit i en dryg vecka nu. Under flera veckor har hon laddat inför denna prövande upplevelse då hon på egen hand ska ta hand om fyra barn under dryga tio dagar. Konstigt nog kände hon sig då glad och entusiastisk inför denna sin uppgift. Hon läste Gräsänkans tumregler och började smida planer. Hon tänkte ut ett antal mammor med barn som hon skulle bjuda hem olika dagar. Hon googlade efter leksidor på nätet och skrev ner lämpliga lekar att ta fram ur bakfickan vid behov. Hon beväpnade sig med chips, kakor, glass och ingredienser till tunnpannkaka. Hon skulle följa Gräsänkans alla tumregler till punkt och pricka. Och lade dessutom till en del egna punkter som att laga populär mat och lägga sig tidigt om kvällarna. Hennes debut som riktig gräsänka skulle bli en succé!

Nu blev då allt inte riktigt som Makena planerat. Morgonen då maken skulle åka, vaknade hon med en fruktansvärd smärta i halsen. Hon kände det som om hon fått ett slag under bältet. Men vägrade envist tappa modet. Inte skulle någon förkylning komma här och rasera alla goda föresatser inte! Och den första dagen gick trots halsont och obefintliga röstresurser faktiskt långt över förväntan. Den andra likaså. Men sen började det gå utför. Makenas förkylning bröt ut på allvar med allt vad det innebär av snuva, hosta och orkeslöshet. Träffarna hon planerat kunde därför inte bli av. Saknaden efter maken blev nästan mer än hon kunde uthärda och alltsammans kändes ganska tröstlöst. Hon höll dock alltjämt ledarskapets spira tappert i sin hand och såg till att barnen fick vad de behövde av mat, utomhusvistelse och uppmärksamhet. Hon överraskade med lekar, lekparksbesök och pannkaka och tog sig trots förkylning till pulkabacken en ovanligt solig dag. Men dagarna kändes som en enda lång kamp mot klockan och hennes sviktande tålamod. (Det där med jämt humör och inte tala med mörk röst funkade inte om man säger så). Om kvällarna satt hon i soffan och åt alldeles för mycket chip och saknade maken svårt. Ett sms per dygn från honom var allt hon hade. Livet kändes just då väldigt hårt.

På något vis tog hon sig ändå igenom dagarna med barnen. Och framåt veckoslutet började det hela sakta vända. Hon blev hembjuden på fika och fick ett mycket välbehövligt avbrott med trevligt umgänge. Förkylningen började ge med sig och orken återvända. Plötsligt fann hon glädje i att hitta på olika roligheter med barnen. Tillsammans tillverkade de ett eget twisterspel (efter inspiration från Betsy) av ett gammalt lakan och lite färg och hade riktigt mysigt tillsammans. Jojjan delade ut kramar och pussar och sa: ”Mamma jag älskar dig!” flera gånger om dagen. Boppo försäkrade en kväll att han hade den bästa mamman i världen som hittade på så mycket roligt åt dem och fixade pannkaka. Nonno var harmonisk (i sig ett gott betyg) och Makena kände sig inte längre så misslyckad som mamma när allt kom omkring. Plötsligt såg hon de återstående dagarna av gräsänkeskapet (och påsklovet) som ett tillfälle att verkligen njuta av sina barn. Hon bad Gud om förlåtelse för alla misslyckanden gentemot dem och passade samtidigt på att be Honom om hjälp och tålamod (den absolut viktigaste egenskapen när man har med barn att göra). Helgen blev därför riktigt bra! Makena kände sig glad igen och saknaden kändes inte längre lika svår.

Nu återstår mindre än två dagar av Makenas gräsänkeskap. Och trots att Boppo nu verkar ha gått och fått öroninfalmation och Bebisen är mer än lovligt snorig, har hon gott hopp om att lyckas hålla spiran i topp ända fram till mål.

Russingubben

När Makena var liten och gick på dagis, lektes det ibland en lek som kallades Russingubben eller nått i den stilen. Makena minns att det var en riktigt rolig och mysig lek och igår bestämde hon sig för att prova leken på sin lilla barnaskara. De började med att tejpa ihop ett antal papper som sen Jojjan fick lägga sig på. Makena ritade konturerna och vips hade de fått en "gubbe". De hjälptes sedan åt att lägga ut russin på gubbens linjer.

Leken går sedan ut på att ett barn går ut, medan de andra tillsammans bestämmer sig för ett visst russin, "piprussinet". Den som gick ut får sedan komma in och börja äta russin. När barnet kommer till "piprussinet" ropar alla "Pip!" och h*n får sluta äta. Nästa barn får gå ut osv.

Makena kan här ge lite tips för att få det hela att flya smidigt. För det första bör man inte lägga ut russinen för tätt om man har en stor gubbe. Då kan det nämligen hända att någon får äta massor av russin innan h*n kommer till pip. Har man ett obegränsat antal russinpaket och tålamod att sitta och lägga ut russin i all oändlighet så går det väl an. Om inte, är det mycket bättre att lägga ut russinen med någon knapp decimeters avstånd. Då tar det lagom lång tid att både lägga ut och för det ätande barnet att komma till piprussinet. För att sedan undvika avundsjuka kan man innan nästa person går ut, "fylla på" med russin. Annars är risken stor att det första barnet får många russin och det sista knappt några alls. Följden blir högst troligt gråt och tandagnisslan och det var ju inte det man vill uppnå med leken.

Denna lek blev mycket uppskattad av samtliga när Makena och barnen lekte den igår (och idag ;)). Det fina med det hela är också att barnen får sig ett litet mellanmål på kuppen.

Du behöver:

*Papper och penna (ev tejp)

*Ett paket russin (man kan även ta t ex cornflakes eller vad man nu råkar ha hemma)

*2 eller flera leksugna barn!

När rösten inte bär

Makena har blivit hes. Igen. För er som inte vet, är det så att hon brukar tappa rösten ett par tre gånger om året ungefär. Barnen har numer lärt sig att ta det hela med ro. När de var mindre och ickeläskunniga var det en smärre pärs att ta sig igenom en dag utan röst. Makena lekte charader dagen igenom och först efter ett långt och ihärdigt flaxande med armarna och ett mycket uttrycksfullt minspel kunde det hända att någon av dem förstod vad hon menade. Det krävdes kopiösa mängder med tålamod kan Makena intyga.

Den tiden är förbi. Numer kan nämligen två av Makenas barn läsa. Och genast har helt nya möjligheter öppnat sig. Makena kan skriva små textmeddelanden istället för att flaxa. Hon skriver och pojkarna förklarar för Jojjan vad mamma menar. De kan också agera telefonsvarare och både ta emot och vidarebefodra information. Tidigare fick telefonen bara stå och ringa och ringa.

Denna gången har det dock inte gått så långt att Makena har tappat rösten helt. Hon kan prata, men blir snabbt trött och efter bara några meningar skär det som knivar i halsen. Av erfarenhet vet hon att det är bäst att då hålla tyst om rösten inte ska försvinna helt. Och hennes barn är så förstående och tålmodiga så. "Har du tappat rösten igen mamma?" säger de bara med en axelryckning och fortsätter som inget har hänt. Och Jojjan "bakade" en låtsaschokladkaka som Makena skulle äta. "Den är bra för din hals!" sa hon med deltagande röst. Hela dagen har därför gått riktigt smärtfritt (bortsett från halsen då) trots bristande röstresurser. Och när det nu ikväll var dax för att lägga Jojjan, steg Nonno fram som en hel karl och hjälpte Makena. Han satte sig först med Jojjan i hennes rum och läste godnattsaga (se mobilinlägget nedan). För Jojjan kan inte sova utan saga! Och när det sen var dax för godnattvisan ställde Nonno sig bredvid Jojjans säng och sjöng så fint två verser av "Nu lilla humla, nu ska du sova...". Makena bad en kort aftonbön och sen trädde Nonno åter in och gick ner för trappan ramsande (liksom Makena brukar göra): "Godnatt, godnatt och sov så gott, Nonno älskar dig..." När det strax därefter var pojkarnas tur att lägga sig, tog Nonno även då hand om läsandet. En sida ur barnensbibel blev det och Nonno kände sig så stolt (även om Boppo grymtade en del när han stakade sig här och var).

Makena ska erkänna att hon imorse misströstade när hon kände att rösten inte bar. Hon såg framför sig en oändligt jobbig dag med mycket frustration. Med facit i hand hade hon ju inte behövt oroa sig. Hennes barn (i synnerhet Nonno) har visat vad de går för när det gäller.

Nonno läser godnattsaga

Påsk

Igår fixade Makena och barnen påskris och pyntade lite i största allmänhet. Det blev lite påskfika med must och chokladboll framåt eftermiddagen och Jojjan målade en "påskboll".Idag förbereds lammsteken de ska ha imorgon och barnen pratar om påskäggen de ska få leta efter då.

Men egentligen handlar ju påsken om något helt annat än ägg och godis. För Makena och många med henne är denna högtid ju den viktigaste på hela året. Och det beror inte på påskkärringarna, var så säker. Nej, under påsken firas ju att Jesus dog för oss alla för att vi skulle kunna få frid med Gud och inte gå evigt förlorade. Makena är så medveten om detta. Och skulle hon bara hinna stilla sig och verkligen begrunda denna enorma kärlek skulle hon bli rörd till tårar. Det har hänt mer än en gång. Ändå finner hon det svårt att hinna stilla sig här och nu mitt ibland barnen som än ryker ihop, än behöver ammas eller så var det dax för matlagning...igen. Hela tiden är det någon eller något som pockar på hennes uppmärksamhet. Men en liten, liten stund tänker hon sätta sig ner och sjunga en kärlekssång till sin Jesus och tänka på vad han gjort för henne. För Han betyder mer än någonting annat för Makena.

Jag kan ej

uttrycka

den kärlek jag har

Jag känner

sånn lycka

när jag dröjer kvar

Hos dig så nära

Jag ger Dig all ära

Mer än luften som jag andas

Mer än maten för min kropp

Mer än allting som jag äger

Betyder Du för mig

Mer än goda vänner trogna

Mer än framgång i det jag gör

Mer än allting som jag upplevt

Betyder du för mig

Jesus Du är allt

Av en gammal T-shirt

De allra flesta av oss har troligen ett antal gamla T-shirtar och/eller linnen liggande i sina garderober som ingen längre använder. Det har iallfall Makena, eller rättare sagt hennes make. Hans garderob svämmar nästan över av T-shirtar som aldrig används. Vad ska man göra av alla dessa har Makena frågat sig? Man kan ju såklart skänka dem till någon loppis, men där skulle de säkert bara samla damm eftersom ingen annan lär vilja ha dem heller. Makena har använt några av dem till trasor, men man behöver ju inte hur många trasor som helst. Resten skulle man förstås kunna slänga, men vill man inte det så har nu Makena fått ytterligare ett tips för gamla T-shirtar. Man kan sy om dem till tygpåsar! Och ingen nämnbar sykunskap krävs det heller. Här förljer den superenkla beskrivningen:

*Klipp av ärmarna (behövs ju inte om det är ett linne)

*Klipp halsringningen större så att T-shirtens axelparti bildar lagom breda handtag.

*Vänd T-shirten ut och in och sy ihop den nedtill. Gärna med dubbel söm så att det blir hållbart.

*Fålla armhål och halsringning (Ej nödvändigt om man inte ids)

*Vänd det hela rätt igen och voila så har du gjort en tygpåse!

Den första tygpåsen invigde Makena idag när hon var i affären. Med tillräckligt många tygpåsar slipper man sen köpa plastkassar varje gång man handlar. Man sparar lite pengar och gör samtidigt en insatts för miljön. Perfekt!

En välsignad studsmatta

De där stora studsmattorna som finns i var och varannan trädgård, dom är bra. Speciellt bra är det att Makenas grannar har en sådan matta! För några dagar sedan tog dessa grannar fram sin (läs vände på) studsmatta och gjorde den redo för årets hoppsäsong. Grannbarnen började genast hoppa och hoppa var eftermiddag.

Igår upptäckte så Makenas grabbar att mattan fått nytt liv. Det var nämligen så att de under eftermiddagen hade varit stojiga och rastlösa. Än skulle de använda soffkarmen som brottningsbom (eller vad det nu heter), än skulle de göra volter i samma soffa. Allt under höga rop och tjut. Tillslut fick Makena nog och beordrade samtliga springkunniga barn (ja de hade fått med sig Jojjan i dessa vilda lekar med) att gå ut! Mycket motvilligt lät de sig övertalas och gick ut. Efter bara en liten stund öppnades dörren och de undrade ivrigt om de fick gå över till grannarna och fråga om de fick hoppa på studsmattan? Visst fick de det. Makena höll lite koll genom fönstret och kunde konstatera att de fått grannflickorna att komma ut och nu var i full gång med hoppandet (under kontrollerade former).

En halvtimme senare kom Boppo in röd om kinderna och utbrast: "Oj, så kul vi har haft!" Nonno kom efter, men inte Jojjan. Hon satt kvar uppe på mattan i livligt samspråk med grannens 7-åriga flicka. (Denna kom sen och "lämnade tillbaka" lilla Jojjan så vuxet.)

Idag ville de ut och hoppa igen. Samma sak inträffade. De fick ut grannbarnen och sen var de igång igen. Även idag blev Jojjan kvar. Denna gång vallad av inte mindre än fyra större tjejer allt mellan 4 och 11 år.

Makena har misströstat endel de senaste veckorna, när vädret envisats med att visa sig från sin gråmulnaste sida. Och hon har undrat hur hennes livliga barn med all sin överskottsenergi ska överleva tills vädret blir lite snällare? Nu kan hon slappna av. Idag gick de alltså helt frivilligt ut och var ute länge och det i minsta sagt otrevligt väder. Helmulet och kall snålblåst! Tack vare grannarnas välsignade studsmatta kommer barnen att bli av med allt spring i benen även om vädret är kallt och oinbjudande. Och Makena slipper vara en tjatmamma som hindrar dem från "allt kul". Att Jojjan på köpet fått en hop stora tjejer som vill leka med henne varje dag är ju bara en fantastisk bonus som denna studsmatta fört med sig. Länge leve studsmattan!