Lite fler ljusglimtar

Makena hittade lite fler ljusglimtar senare. Och inte bara lite glimtar. Efter att hon duschat av Jojjan och sanerat bort allt spy somnade nämligen den lilla sjuklingen helt utmattad på soffan. Då slängde Makena på sig och Bebisen (som satt i sjal på ryggen) sin bärjacka och gick ut i det vita vinterlandskapet som badade i solsken. Nonno fick sätta på Bebisen hennes mössa och lyckades efter några försök. Medan Boppo så stannade kvar på gården och kramade snöbollar och Nonno gick in för att rita, gick Makena iväg på en härlig (dock kort) promenad i den närbelägna skogen. Hon fylldes av lycka och kraft och en känsla av frihet där ute i skogen. För en stund kunde hon glömma all magsjuka och elände. När hon kom hem igen möttes hon av Jojjan som precis vaknat och Makena rycktes genast tillbaka till sin verklighet av sjuka och gnäll, gnäll, gnäll. Men tack vare solen och den friska luften och säkerligen en hel del nåd från hennes himmelske Far, har Makena lyckats hålla sig positiv och faktiskt skapligt glad hela denna bedrövliga dag. Och bara för det kan hon inte låta bli att frångå sin princip och lägga ut en personlig bild (Nonno tog kortet). Enjoy!

Morgonstund har guld i mun. Eller hur var det?

Denna morgon inleddes med att Jojjan spydde på golvet nedanför Makenas säng (ja lite kom i sängen också). Hela förra veckan och början av denna veckan har andra i familjen spytt och varit magsjuka. Det hela är alltså inte över än. Suck!

Makena och Jojjan gick och la sig igen sen (båda hade sovit dålig under natten). Någon blund i ögonen för någon av dem blev det dock inte, då Jojjan såklart noterade att det minnsan var ljust (6:30) ute. Morgon alltså. "Stig upp mamma!" Bebisen hade visst vaknat också. Makena höll envist fast vid sitt tjocka täcke och ville inte inse faktum. När Jojjan gick ut till Bebisen och försökte lyfta upp denna var det dock läge att kapitulera. Morgonhumöriga tunga steg ner för trappan med hungrig Bebis på höften. Nonno deklarerade att han fixat frukost och gladde därmed sin buttra mamma en aning iallafall. Den lilla aningen försvann dock kvickt när Makena insåg att killarna ätit upp nästan all mammas fil (Bebisen tål låglaktos nu!!). Jojjan krävde då att få den sista slatten och Makena orkade inte ta strid trots att hon vet att fil inte är det bästa för en sjuk liten barna mage.

Morgonen fortsatte i samma muntra (obs ironi!) anda med att Jojjan med ungefär en kvarts mellanrum bajsade på sig. Makena satte tillslut på en blöja och fick sen byta blöja varje kvart istället för trosor och strumpbyxor. Jojjan var inte helt bekväm med att plötsligt bli blöjbarn igen, men accepterade det hela då alternativet var att hon annars inte skulle få ha strumpbyxor.

Men Makena har inte tappat modet än. Nej, inte då. Solen skiner ju från en klar himmel och den nyfallna snön gnistrar i dess stålar. Boppo erbjöd sig nyss att lägga pussel med Jojjan och Nonno gick omkring med Bebisen i famnen och sjöng "Bä bä vita lamm" så fint. Så visst finns det hopp! Men nu spydde Jojjan igen och Bebisen skriker. Makena måste gå. Hon får leta mer ljusglimtar i tillvaron senare.

Makena går till brevlådan för att hämta tidningen. Ingen jacka. Bara ett par slip-in skor tar hon på sig. Hon drar ett djupt andetag ända ner i lungorna när hon går där på grusvägen. Luften luktar bekant, men inte längre vinter. När hon passerar grannens hus ser hon en hel rabatt översållad med gula blommor. (De där blommorna brukar inte visa sig förrän i slutet av mars annars.)

På kvällen ska mannen ut med soporna. När han kommer in bannar han Makena för att Bäbisens vagn står ute. "Det har faktiskt börjat regna!" säger han med menande blick. En tidning, två filtar och ett glas hade han visst också hittat där ute.

Makena och Jojjan hade suttit ute och solat under dagen. Ja Jojjan satt säker still i en halv minut eller så. Sen sprang hon iväg till sandlådan och grävde lite och cyklade lite på sin trehjuling. "Jag vill inte ha en trehjuling mamma, jag vill ha en röd cykel (som Lotta på Bråkmakargatan)!" De åt till och med lunch utomhus(!)den där soliga dan. Jojjan åt så fint och fick inte en enda matfläck på overallen. Jojjan gick premiärpromenad med sin bebis (som ibland heter Emma och ibland Olle) i rosa dockvagnen också. En mycket stolt dockmamma gick varv efter varv med dockvagnen och blev lika arg varje gång vagnen fastnade i någon grop i den ojämna gräsmattan.

Galonisar och regnjackor har börjat komma fram. Barnavantarna ser misstänkt leriga ut. Makena vet att det fortfarande bara står 27 Februari i almanackan. Men allt annat får henne att tro att det är VÅR!

"Inspirerande" barnböcker

Böcker kan vara farliga ibland. Eller de kan i allafall sätta griller i små treåringars huvuden. Jojjan vill nu sedan en tid tillbaka läsa "Nicke Nyfiken på sjukhus" varje kväll. Inget ont i det. Problemet är bara att de senaste veckorna har Jojjan börjat prata om att hon också vill äta upp en pusselbit som Nicke gör. För hon vill också åka till sjukhuset och bli röntgad! Makena läser ingående om den läskiga sprutan som Nicke måste ta och att Nicke ju är ledsen och har ont i magen. Det är inte alls roligt försäkrar Makena och passar samtidigt på att påminna henne om hur jobbigt det var att ta spruta när hon skulle ta ett blodprov tidigare i vinter. Men Jojjan tar inte något som helst intryck av allt Makena säger, utan börjar bara om från början med att övertyga sin mamma om att hon vill äta en pusselbit och hon måste bli röntgad! Makena önskar innerligt att Jojjan inte gör slag i saken och hoppas att hon nöjer sig med tandläkarbesöket hon ska på om några veckor. Fram till dess överväger Makena allvarligt om hon inte ska låta Nickeboken försvinna spårlöst ett tag och istället läsa någon helt ofarlig bok. Pipplångstrump och Emil är förstås uteslutna i sammanhanget. Makena vill ju inte gärna att Jojjan en vacker dag får för sig att hissa upp Bebisen i grannens flaggstång eller att hon ska gå och smaka med fingret på alla tårtorna nästa gång familjen är på kalas. Makena tänker förstås inte för all framtid förmena Jojjan all god barnlitteratur. Men en liten paus från de alltför "upptågsinspirerande" böckerna är helt klart på sin plats.

Bilfärd med barn

Att åka bil med barn är inte alltid det mest lugna och harmoniska man kan ta sig för. Det vet alla som provat. Makena och maken hade idag en fyrtio mils bilfärd med sina barn framför sig. Det hela började inte alltför lovande. Boppo surade för att han inte hunnit träffa en viss Ellen. Nonno hade spytt efter maten och fick sovande bäras ut i bilen. Jojjan som inte heller ville åka hem, nöjde sig inte med att sura. Hon satte istället i vanlig ordning igång att skrika för full hals: "Jag vill INTE åka hem!" (Fortsatte sedan med detta tills hon senare somnade efter någon mil). Maken som också hade spytt var inte allför pigg på att köra. Makena som knappt fått en blund i ögonen under natten orkade inte alls köra. Bebisen som varken hade spytt (annat än överflödig mammamjölk) eller skrek, sov till föräldrarnas stora lättnad. Maken pluggade in sin Mp3-spelare i öronen och startade bilen. Makena grävde ner sig i sin Arn bok och lyckades koppla bort vrålet från bakersta platsen.

Men detta som såg ut att bli en skräckfärd av stora mått, blev faktiskt mot all förmodan en av de lugnare färder familjen har företagit sig. Jojjan somnade som sagt efter någon mil och Boppo insåg faktum och började läsa sin Tarzantidning istället för att sura (tecken på mognad?). Tystnaden lade sig som ett mjukt fluffigt täcke över alla i bilen. Och hör och häpna. Tystnaden bestod. I 25 mil! Makena lyckades till och med somna till på sin medhavda lilablommiga kudde. Vaknade bara till då och då av att Boppo och maken berättade Bellmanhistorier för varandra.

Efter dessa 25 mil började emellertid barn efter barn att sakteliga vakna. Det delades ut mackor och saft och senare lite godis. Makena och maken dividerade fram och tillbaka om de skulle stanna på McDonalds i nästa stad? De bestämde sig till sist för att fortsätta köra eftersom Bebisen fortfarande sov. Men precis när de en stund senare passerade den sista avfarten vaknade Bebisen och var vrålhungrig! Såklart. Makena och maken bannade sig själva för att de inte stannat. Hade ju inte varit helt fel med en kisspaus och bensträckare och de borde ju ha fattat att Bebisen skulle vakna vilken minut som helst. Som att riktigt bekräfta hur galet beslutet var, började Jojjan som grädde på moset att ropa (observera inte vråla) att hon var kissnödig! Såklart. Makena fann dock snabbt på råd. Hon och Boppo bytte lite smidigt plats för en stund. Makena satte sig på den inbyggda barnstolen (med huvudet i taket) och spände fast sig. Sen böjde hon sig ner allt hon kunde så att Bebisen i sitt babyskydd bredvid skulle nå bröstet. Kisskrisen löstes med att maken gjorde en skarp inbromsning och stannade på en liten busshållplats. Under tiden Jojjan kissade, hann Bebisen äta färdigt. Makena och Boppo bytte åter plats och friden i bilen var återställd.

Nonno som nu piggnat till och övertygat sina föräldrar om att han klarade att äta en och annan liten godis var på topphumör. Han och Boppo berättade egenpåhittade Bellmanhistorier för varandra och skrattade så att de tjöt. Makena fattade ingenting, men myste åt att hennes pojkar hade så roligt ihop. Jojjan var nöjd på sin plats längst bak eftersom hennes bröder försåg henne med en godis då och då.

Nu var det inte alls många mil kvar. Men Bebisen blev less på att sitta fastspänd och började skrika. Boppo började då (mycket halvhjärtat) sjunga "Bä, bä" för henne och försökte få henne att ta nappen. Det lyckades inget vidare. Men så började han sjunga sången: "Vi sitter i samma bil..." och hela familjen stämde in. Makena drabbades av en härlig mammalycka (det var ett tag sen sist) när hon hörde den flerstämmiga barnasången ljuda i bilen. Och Bebisen som också verkade uppskatta arrangemanget tystnade snart. Familjekören fortsatte med Pippisången, Karlson på taket och två verser av Bä Bä. Sen tröttnade Boppo och ville spela på pappas mobil och sjungadet spårade ur.

Eftersom det utlovade McDonaldsbesöket ännu inte genomförts började barnen de tre undra när detta egentligen skulle bli av? Det fanns ingen annan råd än att stanna i hemstaden. Ett löfte är ett löfte. Barnen tumlade ut ur bilen och sprang raka vägen till McDonaldslekplatsen. Maken gick med Bebisen på armen in för att beställa lite glass och dricka. Bortsett från några incidenter med ett par (en med full kraft) krockar i glasdörren till innelekplatsen och förtvivlan för att milkshaken visst hade några droppar kvar på botten när den kastades blev denna avslutning av bilresan en succè. En familj med mycket trötta föräldrar och pigga barn nådde någon halvtimme senare sin slutdestination; Hemma! De fyrtion milen var till ända och Makena andades ut.

En räddande ängel

Idag ringde Makenas svärmor till sin son och undrade om hon skulle köra de fyrtio milen upp till barnbarnen och hämta de tre största? Hon hade fått höra att de igår packat sina väskor och blivit besvikna över att inte få åka till farmor och farfar. Men det var inte detta som gjorde att hon nu var beredd att köra den långa vägen fram och tillbaka. Nej, hon hade upplevt att hon skulle göra det. Att Makena verkligen behövde få lite lugn och ro.

Makena antog såklart att svärmor läst gårdagens blogginlägg och därför förstått att Makena var i behov av lite barnvaktshjälp. Men så var alltså inte fallet. Helt ovetandes om gårdagens pärs (som fortsatte idag) greppade hon alltså luren och erbjöd sig likt en räddande ängel att ge Makena lite andrum. När Makena fick höra allt detta från maken, kom tårarna. Makena bara visste att det var Gud som sett Makenas belägenhet och som nu på detta sätt sände henne sin hjälp. Där och då kände hon sin Guds stora omsorg om sina små och en gammal barndomssång började ringa i Makenas öron:

Jesu kärlek är så underbar

Jesu kärlek är så underbar

Jesu kärlek är så underbar

Kärlek så underbar

Lite oglamorös verklighet

Idag är inte Makenas tillvaro någon rosenskimrande dröm precis. Snarare en ovanligt oglamorös, alldeles verklig eftermiddag med vissna krukväxter i fönstren. Hon hade tänkt sig att göra mysmiddag och fira in både helg och sportlov. Men efter amning, skrikande treåring, uppackning av matkassar och försenad lunch var Makena helt slut. Bebisen somnade och lades i vagnen, så Makena passade då på att tappa upp ett varmt bad för att återfå både värme (temperaturen i huset hade visst sjunkit nu när det blev vinter från ingenstans) och krafter. Jojjan protesterade, men gick tack och lov med på att lägga pussel på badrumsgolvet under tiden.

Värmen återfick Makena (och elden i kaminen sprakade nu förfullt också), men krafterna var det sämre med. Under badstunden pratade nämligen Jojjan oavbrutet och frågade alla sina varför-frågor utan ände. Av romanen Makena hade tänkt koppla av med blev knappast en enda rad läst. Hon gav efter en stund upp och tänkte istället lägga sig på sängen ett tag. I samma sekund Makena klev över badkarskanten, vaknade emellertid Bebisen och ville plockas upp. Bebisen kunde dock mutas med amning i sängen och somnade om och Jojjan som lämnat alla pusselbitar i en enda röra roade sig nu med att slita ut alla sommarkläder som hon visst lyckats hitta någonstans. Kepsar, linnen och shorts i långa banor placerades ett efter ett på Makenas nattygsbord efter att hon förhört sig om dess rätta ägare. Makena lyckades trots dessa oavbrutna frågor nästan slumra till (förmågan att prata i sömnen har blivit väl utvecklad genom åren). Men just som det ljuvliga sömntåget kom tuffandes, började mobilen ringa intensivt och ilsket nere i köket. Makena försökte ignorera, men efter sexton signaler insåg hon att det kanske var nån som ville nått. Det visade sig vara maken som undrade om Boppo och Nonno ville åka med några släktingar till farmor och farfar? Det var inte spikat än, men Makena ombads att förberda sig på skjuts av barn in till stan om en stund.

Ajöss med tuppluren alltså. Boppo och Nonno blev som väntat eld och lågor och hade på fem röda sekunder packat sina ryggsäckar och var redo att åka! Jojjan som också ville åka med (men inte fick) började terrorisera Makena med att vråla om att hon VISST skulle åka med!! Inga logiska argument i världen kunde övertyga miss "jag-skriker-tills-jag får-som-jag-vill". Så Makena fick vackert stå ut med vrålandet och skrikandet under följande timme.

Av färden blev det sedan (till pojkarnas besvikelse) inget av. Jojjan tömde ut Nonnos packning på golvet och började sedan högljutt kräva att få bära omkring på Bebisen. Boppo och Nonno rök ihop av än den ena, än den andra orsaken. Bebisen skrek. Makena räknade minuter (läs timmar) tills maken skulle komma hem. Av mysmiddagen blev det heller inget av. Barnen de tre serverades istället varsin tallrik havregrynsgröt framför Bolibompa. Bebisen somnade tillslut i bärsjalen. Makena hämtade andan och började skriva ett oglamoröst inlägg på datorn.

I kylskåpet finns i allafall en semla med ett florsockerhjärta som Makena tänkte överaska maken (en dag försent) med. Men innan dess måste hon amma Bebisen som vaknat och skriker i sjalen, packa på minst två av sina barn ytterkläder (varav ett är i pyjamas redo för sängen), ta sig in i den snötäckta bilen och hämta maken en mil bort. Snöstormen som just kom hindrade honom från att ta bilen hem (sommardäck) och rätta bussen missade han för att det var slut på pengar i automaten. Varför han inte kunde använda sitt busskort? Det glömde han hemma i morse. Har Makena tur orkar maken göra mysmiddag för två framåt niotiden av den frysta grytbitsklumpen som ligger på köksbänken. Och förhoppningsvis blir han lite glad av semlan med hjärtat och ger Makena en puss innan hon däckar i säng.