Liten knytskola

Lägg barnet i mitten av sjalen. Tyget ska gå från axlarna till knävecken.

Samla ihop tyget runt barnet så att sjalen nästan blir som en extra hud kring barnet.

Dra ihop så mycket som möjligt och samla båda ändarna i ena handen.

Så här!

Lyft nu upp barnet med hjälp av den andra armen, som vilar under barnets rygg och huvud.

Svinga upp hela paketet på din axel.

Lägg barnet tillrätta på ryggen.

Nu ligger barnet på ryggen och de båda sjaländarna hänger fram över axeln.

Dra ut den ena änden som bilden visar...

...och dra sedan den andra över ditt huvud så att du får en ända över varje axel.

Så här! Här är kan man nu behöva "gumpa" ner barnet en liten bit om det sitter för högt.

Så här ska det se ut bakifrån, tyg under rumpan, ner till knävecken.

Sno nu sjaländarna inåt, så att tyget blir riktigt spännt över barnet.

För de snodda sjaländarna bakåt och korsa dem under barnets rumpa.

För dem sedan in framför barnets ben och framåt igen.

Sä här! Nu är det bara att knyta en enkel dubbelknut på magen eller i sidan så är det klart!

Voila!

Nattblöjans vara eller icke vara

Det här med att sluta med nattblöja kan antingen gå helt smärtfritt utan krussiduller eller så kan det bli en mindre smidig och utdragen historia. När det gäller pojkarna gick det snabbt och lätt för den ena, men inte för den andra. Dock var det i båda fallen så att Makena bestämde när det böjade bli dax och pojkarna var helt med på noterna. I fallet Jojjan verkar det bli den utdragna varianten och denna gång får inte Makena bestämma när det ska slutas. Nej för ser ni, det ska Jojjan! Dvs Makena tycker inte att Jojjan ännu är mogen att ta bort blöjan, men det tycker Jojjan.

Under en tid har hon nu därför vissa nätter velat vara utan blöja. Makena som ju inte vill vara den som sätter stopp för en eventuell begynnande mognad på detta område, har låtit henne vara utan de nätter hon velat. Och i vilket fall som helst vill Makena inte tvinga Jojjan att ha blöja om hon nu så gärna vill slippa. Ännu har Jojjan dock inte lyckas vara torr en enda natt, utan har tvärt om vaknat "plaskeblöt" (som gammelfarmor Britta skulle ha uttryckt det) framåt midnatt och kommit över till Makenas säng. Den senaste veckan har Jojjan trots uteblivna framgångar lagt in en ny växel och vill nu vara utan blöja varje natt! Makena har bäddat med plastad frotè, tagit hand om plaskeblöt unge om nätterna, tvättat och haft tålamod.

Men så igår kväll när det började närma sig läggning, kände Makena att det skulle vara så underbart skönt om Jojjan kunde tänka sig ha blöja den natten. Dels är det ju rätt tröttande i längden att väckas av plaskeblött flickebarn var eviga natt och dels låg alla plastade lakan i tvätten. Makena frågade Jojjan om hon inte skulle ha blöja ändå? Det skulle hon såklart inte! Makena drog en djup suck och stillade sig för ett ögonblick. Att börja bråka med Jojjan om det hela kändes inte aktuellt. Makena vill inte utöva tvång när det gäller en såndan sak. Men samtidigt ville hon ju inte heller få en förstörd madrass och önskade slippa nattlig utryckning pga kiss. Då kom plötsligt en ingivelse (från ovan?) att erbjuda Jojjan att måla något fint på blöjan med tuschpenna. Jojjan nappade direkt! Makena fick måla. Och hon målade i tur och ordning på Jojjans begäran en hund, en blomma, en nalle och en ko. Sen ville Jojjan helt plötsligt ha blöja och glad och sprudlande lät hon Makena sätta på blöjan och allt var frid och fröjd. Madrassen var räddad och Makena fick en ovanligt lugn natt. Helt fantastiskt!

Ikväll ska det målas igen. I skrivandes stund väljer Jojjan en ny färg på pennan och Makena ser fram emot ännu en kissfri natt!

En värdefull nyckel

Makena har en treåring. För dem av er som inte vet, är treåringar i allmänhet rätt viljestarka och bångstyriga små personer. Makenas treåring är ett synnerligen envetet exemplar, som ofta sätter Makenas tålamod på hårda prov. Som erfaren fyrabarnsmor har Makena lärt sig att välja sina strider med omsorg. Så vill Makenas treåring Jojjan, ha fyra tröjor på sig istället för jacka, så visst får hon det. Och vill hon sitta i Bebisens säng och borsta tänderna istället för att stå i badrummet så visst, varför inte liksom? Men då och då är ju Makena ändå tvungen att säga nej! Och då blir Jojjan inte glad. ”Men jag viiiiiill” kan hon vråla högljutt och länge. Hon kan slåss, spraka och skrika: ”Dumma mamma!”. Makena måste tyvärr medge att hennes tålamod många gånger brustit. Makena har blivit så arg och trött på sitt älskade envisa lilla barn. Och hon har många gånger känt sig rådlös och uppgiven.

Igår var en sådan gång. Jojjan hade gnällt och skrikit om än det ena än det andra mest hela dan och Makena fick tillslut nog! Men istället för att bli arg och skrika tillbaka fick hon en plötslig ingivelse att spegla sin dotter. Dvs härma henne. Jojjan vrålade i vanlig ordning: ”Dumma mamma!” och Makena satte igång på samma sätt. Kastade sig Jojjan på golvet, gjorde Makena likadant. Stampade Jojjan i golvet, stampade Makena i golvet. Och hon behövde inte hålla på särskilt länge med sitt lilla experiment. Nästan med det samma kom Jojjan alldeles av sig med att skrika och bete sig och tittade storögt på Makena. Och efter bara några minuter var hela senariot som förbytt. Makena och Jojjan skrattade ikapp och busade och hade hur mysigt som helst! Jojjan ville leka Kurra gömma och det ville då såklart Makena (liksom Boppo och Nonno) också. Makena kände att hon hittat en mycket värdefull nyckel till att lösa konflikterna med sin dotter.

Redan nu idag fick hon så åter användning för denna sin nyfunna nyckel. Jojjan började envist vråla: ”Jag viiiiill” om något hon inte fick och Makena svarade med samma mynt (denna gång med mycket glimt i ögat): ”Jag viiiiill”. Genast började Jojjan skratta och på nolltid var Makena och Jojjan åter bästa vänner. Makena är lyrisk.

När Makenas make fick höra om detta, konstaterade han att både Jojjan och Makena nu skulle få bättre hälsa som ett brev på posten. Han hade nämligen läst om någon forskare som kommit fram till att ett vredesutbrott sänker imunförsvaret under nio timmar. Medan ett rejält skratt tvärtom stärker imunförsvaret upptill hela tjugofyra timmar! Makena och Jojjan har med andra ord allt att vinna på att skratta tillsammans i stället för att bråka. Och de kan härmed se fram emot en sommar utan envisa förkylningar, men full av goda skratt!

Lycka är att hänga tvätt!

Idag när Makena skulle slänga in den blöta tvätten i torktummlaren, slog det henne att det ju faktiskt var torkväder ute! Hon hämtade en korg och bar för första gången i år ut tvätten till linorna i trädgården. Klädnyporna satt visst kvar sen i fjol, så det var bara att sätta igång att i godan ro hänga upp plagg efter plagg. Mycket rofyllt är det, att stå där i solen omgiven av fågelsång, påskliljor och vårens första grönska och hänga tvätt.

Nu ikväll var det så dax att ta in tvätten igen. Bebisen som satt uppknyten på ryggen fick följa med ut i försommarkvällen. När Makena så stod där i kvällssolen och tog ner och vek barntröjor, strumpor och lakan, kände hon en slags uråldrig gemenskap med alla kvinnor som genom tiderna stått precis så; Arbetande, med ett barn på ryggen. Och hon stannade upp för ett ögonblick och kunde för sin inre syn se kvinnor från alla länder och kulturer arbeta tillsammans med henne. Hon tog ner de sista plaggen, tog en korg i varje hand och gick mot huset. Och hon kände lycka.

ps: Makena mår bättre nu. Visserligen har hon fortfarande bihåleinflamation (är under behandling efter tips från Frida), men Bebisen sover bättre och Makenas ork och livsgnista är påväg tillbaka! ds

Ofrivillig bloggpaus

Makena är fortfarande sjuk. Och inte får hon sova vidare bra på nätterna heller. Det har helt enkelt varit lite för mycket, lite för länge nu och Makena har därför ingen ork eller inspiration till sitt älskade skrivande för tillfället. Hon hoppas snart vara tillbaka på banan och leverera blogginlägg som vanligt. Tills dess önskar hon sina läsare mycket sol och värme ute i våren som ju nu äntligen verkar ha bestämt sig för att stanna. Själv ska hon krypa ner under sitt täcke så ofta det går, knapra c-vitamin och be att denna förkylning som börjat kännas kronisk ska lägga benen på ryggen och lämna Makena i fred. På återseende!

En söndag i April

Att klaga ligger inte riktigt för Makena. Förvisso skulle hon kunna skriva sida upp och sida ner om förkylningar, öroninflamation och ögoninfektioner. Om maratonammande Bebis som turas om med en hostande 3-åring att förstöra nattsömnen natt efter natt. Och om huset som tyvärr inte städar sig själv när orken tryter och om aprilväder som ju inte precis är något att jubla över. Men klagolåt gör ingen glad, så det låter Makena bli.

Istället tänkte hon berätta om denna söndag som inte kändes alltför kul på morgonen när hon steg upp. Maken skulle till jobbet. Hon hade huvudvärk av all sömnbrist och två av barnen var krassliga. Ute var det kallt och mycket oinbjudande med snöblandat regn och någon enstaka plusgrad. Makena kände sig less och missmodig och såg en oändligt lång dag framför sig.

Men så satte hon sig ner i Jojjans soffa. I gott sällskap av ovikt tvätt, omaka strumpor och leksaksväskor slog hon där upp sin bibel. Dagens text var psaltaren 103 och hon läste och kände hur lite ny styrka och nytt mod kom henne till del. Allt kändes dock fortfarande väldigt motigt. Hur skulle hon, trött och oinspirerad som hon var, kunna fylla en hel dag tillsammans med barnen? Hon gick ner till nedervåningen och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig för. Men så hörde Makena sig själv säga att nu skulle de ha familjeråd! Innan hon hunnit undra var hon fick det ifrån, hade Nonno hämtat familjerådsstenen (bara den som håller i den får prata) och barnen de tre slagit sig ner i en halvcirkel på golvet. Makena slog sig då också ner, tog till orda och förklarade läget; Att här finnes nu en övertrött mamma som egentligen inte har lust till någonting alls, men att de alla ju likväl har en hel dag framför sig att fylla med innehåll. Har barnen några bra förslag på hur de ska ta till vara på dagen på bästa sätt?


Och visst hade de det! Nonno (av alla!) föreslår att de ska städa ett rum var. Boppo tycker att de ska få se på film om de städar hela huset. Helt på eget initiativ föreslår de också avdrag på veckopengen om de inte slutar bråka när mamma räknat till fem. Massor av ideer om vad man kan göra om man får tråkigt räknar de också upp. Alla dessa saker skrivs sedan ner på små lappar som viks ihop och läggs i en skål. När man inte vet vad man ska göra, drar man helt enkelt en lapp. Sen säger de allihopa att de vill ha söndagskola eftersom det ju är söndag! Makena kände sig inte alls pigg på något så avancerat, men gav dem i allafall ett halvt löfte.


När familjerådet var slut satte barnen igång med att leka med lite av varje. Bebisen knöts upp i sjal på ryggen och Makena tog sig an köket (som blev ett av de rum hon skulle städa enligt familjerådets belut). Hon fick det riktigt fint. Det hade hon inte väntat av sig själv denna dag. Men på något vis hade familjerådet och barnens positiva attityder gjort Makena lite gladare och när hon stod där och plockade in i diskmaskinen, bestämde hon sig för att faktiskt fixa ett litet söndagskolmöte för barnen också.


Hon kom på att det ju faktiskt fanns ett gammalt ex av något söndagskolematerial på kontoret. Hon valde av en tillfällighet temat: "Jesus gör dig glad" och hade snart konceptet klart med dockteater (Jojjans två Waldorfdockor fick rollerna), sånger, bibelord och saga. Hon annonserade ut att klockan 12 var det dax för söndagskola! Och när klockan var slagen, bänkade sig barnen de tre (Bebisen sov) i soffan tillsammans med ett gäng gossedjur (för att det skulle bli mer folk). Makena försedde dem med trummor och maraccas och så satte de igång att sjunga ett par fartfyllda sånger av hjärtans lust. Det hela blev faktiskt riktigt lyckat. Ja, det blev till och med så att Makena tydligen sagt något som berörde Boppo. Och de två fick senare ett mycket speciellt och minnevärt samtal om detta.


Resten av dagen bara gick av sig själv. Jojjan somnade på en stol och fick bäras upp till sängen. Makena och pojkarna åt lunch och Makena försökte sedan få sig en tupplur (vilket inte lyckades) innan döttrarna de två vaknade. Barnen gick senare ut och lekte hos en granne och Makena såsade omkring där hemma tillsammans med Bebisen i någon slags trötthetsdimma. Det fantastika var dock att hon kom på sig själv med att gå där och nynna och känna sig riktigt glad mitt i all röra. Och hon tänkte på att det hon pratat om med barnen (att Jesus gör mig glad) ju faktiskt fungerade på riktigt! För trots ändlösa sjukdomstillstånd, förlamande trötthet och smutsigt hem stod hon ju där vid spisen och sjöng och kände en oförklarlig bubblande glädje på insidan. Helt enormt!


Av barnens städinsattser blev det (inte helt oväntat) inget av och inte behövdes den där lilla skålen med lapparna heller. Men dagen hade blivit bra. Till middag åt de till barnens stora lycka familjefavoriten Gulaschsoppa och till efterätt fick de ett par pepparkakor var. Läggningen av de tre barnen försvårades sedan dessvärre av att Bebisen som somnat så snällt en halvtimme tidigare vaknade precis när de stora skulle läggas. Sammanbrott var nära, men tack vare väl invanda rutiner fungerade det hela ändå hyfsat smärtfritt. Sen var Makena helt slut! Utmattad gled hon ner i ett hett bad med en stor tallrik glass och en roman. Den "långa" söndagen hade kommit till sitt slut. Och den hade tack vare hjälp från ovan inte alls blivit så lång och jobbig som hon trott. Nej tvärtom hade den ju blivit så mycket bättre och meningsfullare än Makena någonsin kunnat drömma om på morgon. För detta kände sig Makena glad och där i badet sände hon upp några ord av tacksamhet till sin älskade himelske Far.

He´s turned my mourning

into dancing again

he´s lifted my sorrows

I can´t stay silent

I must sing for His joy has come

(Tommy Walker)

Godisavgiftning

Igår bestämde hon sig. På något vis har Makena lyckats hitta den rätta motivationen att bryta med sitt ohälsosamma liv. För hur konstigt det än må låta i mångas öron har Makena den senaste tiden helt spårat ur när det gäller sunda vanor. Hon som tidigare varit måttligt intresserad av godis och kakor och av princip aldrig köpt hem chips. Hon lät sig ändå snärjas i småätandets bedrägliga grepp. Och hon som varit så medveten om vikten av att röra på sig slutade helt upp med morgonpromenader och armhävningar och blev en stillasittande soffpotatis. Hur kunde detta ske?

Det började väl (som det alltid gör) lite oskyldigt med att hon unnade sig en och annan smågodis från barnens lördagspåsar då och då. Utan att hon märkte det blev det mer och mer och hon började köpa hem godis till sig själv. Sen var det kört! Makena fann sig själv vara sugen mest hela tiden. Hon såg till att alltid ha något gott hemma att småäta på. Glass, godis, chips och pepparkakor (en gammal last från barndommen). Under dagarna liksom drogs hon till den där kakburken och kunde inte låta bli att äta minst en tre, fyra stycken i stöten. Om kvällarna åt hon glass (mjölkfri) och chips och sköjde ner hela sörjan med överbliven julmust. Nice. Hon var fast och visste inte hur hon skulle kunna bryta denna onda cirkel.

Hur hon rättfärdigade sitt hetsätande? Jo, hon ammade ju. Och hon var ju tvungen att avstå från alla goda mjölkprodukter. Och eftersom hon ju dessutom var så trött och haft en tuff vinter med mycket förkylningar och magsjuka i familjen, tyckte hon minnsann att hon var värd att unna sig av både det ena och det andra. Hon orkade helt enkelt inte vara måttfull och "duktig". Nånstans började hon dock inse att hennes lilla unnande hade gått överstyr och blivit ett regelrätt beroende. Men hur skulle hon kunna bryta detta begär? Ja det var frågan.

Men så igår surfade hon lite på ett kärt föräldraforum och hittade en tråd som hette "Godisavgiftning". Hon läste och lät sig inspireras. Och nånstans där bland raderna om sockrets skadliga följder och peppande tillrop sockerberoende mammor emellan, hittade hon sin motivation. Makena betämde sig där och då att nu var det slut på småätandet och sockerfrosseriet. Den eftermiddagen tog Makena inte en enda kaka till. Efter maten lyckades hon motstå frestelsen att ta en delicatoboll till efterrätt. Och på kvällen åt hon bara lite kvällsfika tillsammans med maken. Ingen glass, inget godis och inga chips! Och i stället för att hälla i sig massor av juice, tog hon först ett stort glass vatten för att släcka törsten och kunde sen nöja sig med ett enda glas med juice.

Imorse upptog Makena så åter sin goda vana att dricka vatten och morgonpromenera. Hon känner att hon återtagit kontrollen. Och det känns fantastikst bra! Nu gäller det bara att fortsätta att vara ståndaktig när suget sätter in. Och inte åter bli slav under sockrets obarmhärtiga herre. Makena utmanar dem av sina läsare som känner sig manade att också hänga på. Hon lovar att peppa alla som vågar.