lördag 17 december 2016

Att förbereda för Jesusbarnet som Josef och Maria

Advent. Tidigare har jag inte alls förstått vad advent handlar om. Jag har lärt mig från barnsben att ordet advent betyder ankomst. Men vad då ankomst liksom? Jo, Jesus föddes i Betlehem för 2000 år sen och hans ankomst firar vi på julafton. Men än sen då? Tanken att advent skulle betyda något konkret för mig idag, har aldrig föresvävat mig.

För mig har advent istället sorgligt nog mest inneburit att julklappsångesten, som satt igång redan i oktober, intensifierats markant! Ja det är så sorgligt, men av någon anledning har det knutit sig helt för mig när det kommer till att köpa presenter till barnen och släkten. Istället för att vara något glädjefyllt har det tett sig som ett stort berg som rest sig framför mig. Detta har förtagit mycket av julglädjen och ska jag vara helt ärlig har jag varje år längtat efter att det hela ska vara över bara.

Hur ledsamt är inte det? Vi firar att Gud själv, universums och jordens skapare, steg ner från himlen och blev människa i Jesus Kristus. Emmanuel. Gud med oss! En kärleksförklaring från himlen så stor att det behövs ett helt liv, ja kanske ytterligare mångtusen år av evigheten för att ens börja förstå. Och jag har mest velat att det ska vara över!

Men Gud i sin stora mildhet och barmhärtighet har inte blivit arg på mig och vänt mig ryggen för detta mitt oförstånd. Nej, han har som min kärleksfulle Fader låtit mig komma närmare och närmare i tystnaden inför honom så att ångesten år för år har mildrats och kommit senare och senare.

Och nu, när jag fått komma hem till Kyrkan har jag verkligen fått börja se vilken ljuvlig tid advent och jul var menad att vara! För första året på så länge jag kan minnas har jag fått vila i advent. Vila i mysteriet att Gud blev människa i Jesus Kristus. Jag har fått nåden att förstå att advent är en nådatid. En tid av avhållsamhet och begrundan. Av stillhet och bön. En tid att skala bort världens brus och vårda mitt hjärta. Förbereda mitt hjärta för Messias ankomst.

Min biktfader berättade så fint om hur Josef och Maria kommit till stallet i Betlehem där Guds Son skulle födas. Hur de där säkert funnit djurens avträden på golvet och kanske var det ganska smutsigt och en inte så lämplig plats för ett litet barn att födas på. Men Josef och Maria ryggade inte tillbaka för smutsen och enkelheten. För min inre syn kan jag se hur Josef mockar och gör rent efter djuren. Hur Maria ödmjukt går för att få tag på lite vatten och något att skura med. Hur hon finner en krubba och omsorgsfullt gör den så ren det bara går och sen bäddar med rent friskt hö som Josef burit in. Med sig från Nasaret har hon rena filtar att linda sin lille son med. Hon gör allt så rent och fint för Jesus som hon burit under sitt hjärta i nio månader. Att platsen bara är ett enkelt stall bekommer henne inte. Hon har berett en ren och varm plats för Jesus och det är allt som betyder något.

Är det inte fantastiskt! Vi människor, hur enkla och eländiga vi än må vara, kan liksom Josef och Maria bereda en ren och varm plats i vårt hjärta där Jesus kan känna sig välkommen. Vi kan vända oss bort från synden som smutsar ner och stinker i våra hjärtan. Han begär inte att vi ska vara så lyckade och perfekta. Ha en fin och polerad yta så att vi verkar vara ett glittrande palats. Allt han bryr sig om är vårt hjärta. Att vårt hjärta är rent och vidöppet för honom.

Äntligen vet jag vad advent handlar om. Advent handlar om att bereda plats i mitt hjärta, så att Jesusbarnet med glädje kan fylla mitt hjärta med äkta himmelsk julglädje! Emmanuel. Gud med oss! Gud med mig! Ingen större glädje finns!

Och min moder Kyrkan har visat mig så många sätt att göra detta på. En lång och rik tradition av olika adventsböner, traditioner och seder som alla syftar till att bereda sitt hjärta för Konungens ankomst har jag kunnat välja och vraka bland. Det finns hur mycket som helst! Jag har bara hunnit ta till mig en liten del. Några få böner att stilla be under advent. Men dessa korta skrivna böner har gjort mig så stilla i mitt inre. På en sekund har jag liksom klivit ur världens brus som ständigt vill få mig missmodig och stressad och istället fått kliva in i mysteriet. I Guds eviga nu! Fått vila och kontemplera Jesu födelse.
Lyssna bara på början av en bön som heter Andreasbönen och som man börjar be dagligen från den 30::e november:

"Hälsad och välsignad vare den timma och den stund då Guds Son föddes, av den allra saligaste jungfrun Maria, vid midnatt, i Betlehem, i bitande köld..."

I ett nu är jag där. I stallet med Josef och Maria och beundrar Jesusbarnet. Förundras över att Israels månghundraåriga väntan på Messias är över! Att Messias har kommit och ligger inför mina ögon i krubban och runt omkring sjunger änglar "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden". I ett nu finner friden vägen in i min lilla jordiska själ. In i mitt hjärta och bereder plats för Jesus.

Vilken outsäglig lycka att få leva så här.

Hur har det då gått med julklappsångesten i år? Jo, den har i stort sett varit obefintlig. Redan innan advent hade barnen gjort sina önskelistor och vi hade gjort i alla fall hälften av alla inköp. Lätt som en dans gick det. De senaste dagarna har dock lite stress krupit sig på, då jag insett att vi redan är i slutet av advent och vi helt kommit av oss med julklapparna. Några tidiga morgnar när jag vaknat tidigt och inte kunnat somna om, har jag fått ett litet, litet tryck över bröstet och grubblat på hur det ska gå. Men jämfört med tidigare år är detta ingenting.

Så idag, sista lördagen innan julafton ville min äldsta dotter verkligen att vi skulle åka till stan och handla julklappar. Jag var förbi av störd sömn, men kände ändå att det var det rätta att göra. Jag visste dock att jag inte skulle klara det i egen kraft och bad om nåd och kraft ifrån Gud att klara av det. Och tänk! Då fick jag den vackra tanken att jag skulle tänka att jag köpte presenter till Jesusbarnet. Han har ju inte bara varit ett nyfött barn i en krubba. Han har även varit 15 månader som min lilla Teresa, 9 år som Lilla L hunnit bli, 11 år som Jojjan, och 14 och 15 som mina tonårsgrabbar. "Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig", säger Jesus själv i evangeliet. Och jag uppoffrade hela shoppingturen, denna sista lördagen innan julafton då parkeringarna är överfulla och köerna ringlar sig igenom affärerna, som en bön till min Gud.

Kraften och friden kom och jag klarade av otroliga fyra och en halv timme på stan! Jag hade till och med riktigt trevligt med min äldsta dotter och fick nästan alla resterande klappar köpta. Och jag var inte ett vrak när jag kom hem som man skulle ha kunnat vänta sig.

Vilken nåd och glädje det är att få tillhöra Kyrkan. Få känna Jesus. Få komma honom närmare och närmare för varje år som går. Och en dag ska jag för alltid få vara hemma hos honom i himlen!

"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tro."


torsdag 15 december 2016

Lyckan att komma hem

Jag har blivit katolik! Och det är en sådan stor glädje att det inte går att beskriva. Jag har funnit en oändligt stor skatt! En kyrka fylld till brädden av skönhet och djup. En stor, varm och innerlig familjegemenskap. Jag har kommit HEM!

Och för mig känns det som den mest naturliga sak i världen att bli katolik. Som en helt naturlig fortsättning på den kristna vandring jag befunnit mig på under hela mitt liv.

De senaste åren då vi varit med i den troskarismatiska församlingen Livets Ord, ser jag nu som en förberedelse för att komma hem till den katolska kyrkan. Och på intet sätt har jag vänt Livets Ord och frikyrkligheten ryggen. För frikyrkan har varit min kärleksfulla adoptivfamilj. Där fick jag lära känna Jesus som barn. Där blev jag döpt in i Guds rike. Där fick jag nåden att bli döpt i Den helige Ande, där fick jag lära mig massor om det kristna livet, där har jag fått andlig mat och fått växa och där har jag känt mig hemma och trygg.

Men samtidigt har jag haft på känn att något saknats. Jag har inte kunnat sätta ord på det. Men när jag började delta i de tysta retreaterna som anordnades av Livets Ord, började något hända. En hunger och en törst vaknade. I tystnaden mötte jag Gud som aldrig tidigare. Jag fick erfara verklig frid. Jag började be tidebön och fann en enorm vila i den bönen. När så en liten bok skriven av en katolsk munk sattes i mina händer, kände jag hur inre helande kom som en varm ström av kärlek och sanning in i min själ. Det lilla adoptivbarnet började instinktivt, om än undermedvetet, söka sina rötter.

I samma takt blev jag mer och mer medveten om hur lite mitt kristna liv egentligen gjorde avtryck i vår familjevardag. Särskilt tydligt blev det kring advent och jul. Allt verkade handla om julklappar och stressen att hinna köpa och fixa allt. Pynta riktigt mysigt, baka pepparkakor och försöka njuta, njuta av december.

Var fanns Kristus?

Visst. Vi hade kristna julsånger spelande i köket, ihop med de vanliga profana klassikerna. Vi hade julkrubba och vi bad julevangeliet innan paketöppningen på julafton. Men dessa handlingar tycktes sorgligt marginaliserade och drunknade i allt det andra. EGENTLIGEN verkade julen inte handla om Jesus, även om jag envist försökte få det att vara så. Och såg jag till mitt liv i stort, inte var det så mycket annorlunda än Svenssons. Egentligen. Och när jag någon gång läste om de tidiga kristna, vilken överlåtelse de hade, då kände jag mig som en förfärligt ytlig kristen.

Detta var saker som gnagde i mig mer eller mindre medvetet under en längre period. Jag befann mig redan på en resa hemåt utan att inse det. Så berättade Ulf och Birgitta Ekman (Livets Ords grundare) under en gudstjänst att de skulle konvertera. Jag kände genast en djup glädje i min ande, utan att egentligen veta varför. Jag har aldrig haft fördomar och förutfattade meningar, men inte heller vetat något om den katolska kyrkan. Jag har helt enkelt inte tänkt på den över huvud taget. Men nu, då paret Ekman konverterade blev jag ju av naturliga skäl nyfiken. Kände att jag måste veta. Det första jag gjorde var att börja läsa den katolska kyrkans katekes på nätet och jag blev genast salig! Här talade Den helige Ande! Sanningens Ande. Min ande jublade!

Senare det året, på hösten, åkte hela vår familj på en tre månaders lång resa till Spanien. En historia för sig, Men där satte jag för första gången min fot i en katolsk kyrka för att delta i mässan. Och jag hann inte mer än komma in, så kände jag:

"JAG HAR KOMMIT HEM!"

Ja, dessa ord tycktes stå i stora gyllene bokstäver för hela min inre syn. Och denna självklara hemmakänsla omslöt mig under hela mässan. Faktum är att jag till och med kände det som att jag nästan var i himlen! Himlen tycktes så fantastiskt nära. Som att den var precis runt hörnet, som att jag liksom stod på tröskeln. För mig var saken klar där och då. Jag skulle bli katolik! Hela mitt väsen bara visste att det var detta jag länge sökt och längtat efter. Plötsligt hade jag funnit det! Här fanns Jesus Kristus närvarade på ett helt enormt konkret sätt. Och där Jesus är, där vill jag vara. Svårare än så var det inte för mig.

Och som sagt, känner jag det inte som att jag lämnat Livets Ord och frikyrkligheten. Jag älskar och är mycket tacksam till denna min adoptivfamilj för att ha tagit så väl hand om mig fram tills i påskas. Och jag hoppas att mina syskon där fortfarande ska se mig som sin lilla syster och inte som en svikare, någon som blivit galen eller något annat konstigt.

Jag önskar varenda människa i världen att få uppleva det jag upplevt! Få erfara skönheten och lyckan i den katolska kyrkan! Få ta emot Kristus i Euakaristin. Jag saknar ord! Älskade, älskade Jesus! Tack för att jag äntligen har fått komma HEM!