måndag 20 april 2015

Astrid Lindgrens Sverige ligger en kort båtresa bort

Jag är just hemkommen från Haros riksstämma på Åland. Men det känns mer som om jag just varit på besök i Astrid Lindgrens Sverige.

För på Åland är allt så oändligt annorlunda än här!

Där är det självklart att mammor och pappor är bäst för sina barn. Där stannar de flesta hemma med sina barn åtminstone tills barnet är tre. Där finns ett etablerat hemvårdstöd (som nu ska höjas ytterligare) för den som väljer att stanna hemma med barnet istället för att sätta barnet på förskola. På en förskola som förövrigt är rena drömmen jämfört med hur den är i Sverige. På Åland skulle man aldrig ens drömma om att inte ha något tak för hur stor en barngrupp får vara. Nej, en personal på fyra barn under tre och en på sju om de är mellan tre till fem är vad som gäller. Personalen är givetvis högutbildad och i toppklass. Om allt detta berättade socialminister Carina Aaltonen från - märk väl - socialdemokraterna (!)

Vi svenskar som satt och lyssnade satt nästan med öppna munnar och skakade då och då ofrivilligt på våra huvuden. Jonas som är svensk, men bott på Åland i tre år, försökte få Aaltonen att förstå hur enormt annorlunda det är i Sverige. Men hon var verkligen som tagen ur Astrid Lindgrens värld. Fortsatte bara sött och naivt att tala om "de stora problemen" på Åland med "stressade" familjer som inte vågar skaffa många barn. Att dessa "stora problem" bara är blott en dröm i Sverige kunde hon inte överhuvud taget förstå. Den enorma press föräldrar här känner att sätta sina ettåringar på dagis och jobba, jobba, jobba, finns inte med i hennes begreppsvärld. Den ständiga stress som vi svenskar lider hårt under finns inte ens i hennes värsta mardrömmar. Hon bara fortsatte att framhålla att grunden för ett stabilt och tryggt samhälle är trygga familjer med harmoniska föräldrar som är väl anknutna till sina barn.

Där jag satt och lyssnade, kändes det mer och mer som att jag kom från ett hårt, diktaturstyrt land och just då för en stund lyckats rymma och hamnat i ett fritt, grönskande paradis.

Som ett paradis ser det också ut på Åland. Havet heltiden nära och inom synhåll. Vackra, röda klippor och söta hus som tagna ur böckerna om Anne på Grönkulla. Över alltsammans en sol som nästan alltid skiner. Lägg till bilden att hemskolning är fullt lagligt och accepterat, att skolan är sju resor bättre än i Sverige med 10 sökande på varje lärartjänst. Med elever som naturligt respekterar sina lärare och med skolresultat som ligger på tredje plats i världen (var Sverige ligger ska vi inte ens nämna här).

Detta paradis, som tagen ur en vacker saga, ligger inte på andra sidan jordklotet eller i en annan otillgänglig tid. Blott fyra mil från Stockholm ligger denna lilla oas i öster som man lätt tar sig till med den charmiga Eckerö-färjan.

Att snällt stanna kvar år ut och år in på andra sidan Bottenviken i vårt känslokalla, sönderstressade land av idag, då Astrid Lindgrens oskyldiga värld bara ligger en kort båtresa bort, framstår plötsligt som ren dårskap och idioti.

söndag 12 april 2015

En mild, varsam kärlek

Känner en så sällsam lycka! Jag känner mig renad och fylld av frid! Denna ljuva känsla kom till mig ikväll under mässan. Dagens text handlade också just om frid. Det var det sammanhanget när Jesus efter uppståndelsen visar sig för sina förskrämda lärjungar. Han träder rakt in genom de låsta dörrarna och säger: "Frid vare med er!"

Och under mässan kändes det verkligen som om Jesus gick omkring där bland oss och hälsade oss frid. För jag kände det som att jag var helt innesluten i en mild, varsam kärlek. I Jesu frid.

När jag sedan gick därifrån och åkte hemåt i bilen, fanns friden kvar. Och jag kände mig renad. Som känslan när man efter många sjukdagar i sängen, äntligen orkar stiga upp och ta en ordentlig dusch. Den rena känslan var hela mitt jag uppfylld av!

O vilken nåd det är att få komma till Kyrkan. Komma till Jesus och få slutas i hans famn och mättas på insidan av hans bröd!

torsdag 9 april 2015

Strunt i frukosten - om du måste välja!

De flesta av oss föräldrar tycker förmodligen att det är viktigt att våra barn får i sig frukost innan de beger sig till skolan. Vi förstår ju så väl att utan den energi frukosten ger, kommer de att bli trötta och hängiga och inte orka med sin skoldag.

De flesta av oss tycker förmodligen också att det är viktigt att barnen har hela och rena kläder när de går hemifrån till skolan. Och även att de har varma, funktionella utomhuskläder i vårt ofta karga, nordiska klimat. Vi vill ju att de ska se snygga och prydliga ut och inte frysa eller bli blöta på rasten.

Inte lika självklart för oss är det kanske att se till att barnen är fulltankade med anknytning och kärlek innan de går hemifrån på morgonen? Och det är ju inte så konstigt då samhället effektivt trummat in i oss under årtionden att vi föräldrar inte behövs. I alla fall kan man lätt tolka budskapet så då förskola från ett års ålder är normen, och vi mer eller mindre vant oss vid att fösas iväg då barnen gråter vid lämningen med ett käckt: "Hon blir glad när du gått". Ganska lätt att känslan av att inte vara så viktig smyger sig på då. Och när barnen hunnit upp i skolåldern har vi förlängesedan mist känslan av att vår kärlek är det viktigaste för våra barn.

Ändå är vår kärlek och anknytning till barnet - fortfarande uppe i skolåldern - minst lika viktig  - om inte viktigare - än både frukost och varma kläder! Barns hjärtan och själar är lika sårbara som de alltid har varit och är i skriande behov av både kärlek och en trygg anknytning. Varje dag!

För att ta jämförelsen med frukosten, som ger barnet fysisk energi, ger kärlek och anknytning barnet emotionell energi att orka med sin dag. Med en tom kärlekstank blir barnet helt enkelt hängigt och oinspirerat.

Vi har väl alla någon gång hört vårt barn lite släpigt säga:  "Jag har inget att göra"?
Och vi har märkt att det inte spelar någon roll hur många fantastiskt roliga förslag vi kommer med. Barnet ser bara än mer uttråkat ut. För det barnet egentligen säger är att det behöver en stund i mammas eller pappas knä. En liten pratstund och lite gos. Lite odelad uppmärksamhet. Får barnet det, har det vips plötsligt något att göra och springer glatt iväg. Kärlekstanken är fylld igen.

Med detta i åtanke är det lätt att förstå att man som förälder behöver fylla kärlekstanken till bredden, innan barnet ska kunna förväntas orka med en lång skoldag och sedan kanske  dessutom flera timmar på fritids som ju är vardagen för många barn idag.

Tar vi sedan jämförelsen med varma kläder vid kallt väder, kan vi konstatera att de flesta skolgårdar och fritids är en många gånger kall och hård miljö för ett sårbart barn att vistas i.

Här fungerar en anknytning till föräldrarna eller en trygg vuxen som byggs målmedvetet varje dag som skyddande varma kläder runt barnets mjuka hjärta. Med den tryggheten når de sårande, elaka orden och handlingarna aldrig ända in. Visst kan barnet ändå bli ledset om någon är dum, men deras värld skakas inte. De vet att de har en trygg famn att gråta ut i där hemma och tårarna sköljer bort det onda utan att det skadat hjärtat. Hjärtat förblir mjukt och formbart. Känslolivet kan utvecklas som det ska och barnet har kvar sin medfödda empati.

Och det är här vi kommer tillbaka till där vi startade. Till morgonen innan skolan då vi har våra barn hos oss en stund innan vi skiljs åt för dagen. För det är här jag helt tänkt om. Anknytningen kommer först!

Tidigare var en näringsrik frukost A och O tyckte jag. Och jag stressade även på med tandborstning, hårborstning, läxor som ska med och kläder och allt det där. Men nu har jag kommit till den insikten att det är bättre att strunta i frukosten än att låta barnen gå iväg till skolan ledsna och tomma på kärlek i sina hjärtan! Så skulle jag bli tvungen att välja, skulle jag faktiskt strunta i frukosten - eller låta barnen komma försent till skolan.

Hur gör jag då för att tanka deras hjärtan och själar på morgonen? Ja, jag är nu för tiden som gravid väldigt morgontrött och verkligen ingen supermamma på morgonen. Tvärt om! Men istället för att ligga och dra mig och snooza i min egen säng, har jag kommit på att jag kan pallra mig över till ett av barnens sängar och ligga där och morna mig. Samtidigt stryker jag barnet sakta över ryggen och börjar så sakteliga småprata och väcka både barnet och mig själv. Detta är faktist väldigt bra för mitt eget, ofta lite buttra morgonhumör då det utlöstes må-bra- och lugn och ro - hormoner av närheten till barnet. Jag blir mycket mildare och det fina är ju att barnet också blir det av samma anledning.

Med de större tonårsgrabbarna är kanske inte gos i sängen alltid välkommet (även om det faktiskt också är det ibland). Men är jag inte fullt så trött, sätter jag mig på sängkanten och masserar ryggen medan jag börjar prata om något som jag vet intresserar dem. Det fungerar klockrent!

På den tid som blir över fixar vi sen frukost, kläder och allt det andra. Och faktum är att när jag och maken fokuserar på anknytningen först, blir barnen mycket lugnare och mer medgörliga och de andra bitarna brukar flyta på med påtaglig lätthet! Våra morgnar är faktiskt ofta förunderligt harmoniska numera.

Så när allting kommer omkring så har det visat sig vara ett vinnande koncept att "strunta i frukosten". På något märkligt vis hinner vi med allting mycket bättre och barnen kommer dessutom alltid i tid till skolan.