onsdag 25 april 2012

En liten portion anknytning...

I måndags hade vi planeringsdag med jobbet. Under dagen fick vi bland annat lyssna till en mycket givande föreläsning om anknytning. Så mycket klokt och livsviktigt sas att jag känner att jag vill dela en massa av det. Tänkte dock inte ösa ut allt på en gång utan ta det i mindre portionsbitar. Den första biten får bli en mening som etsats sig fast; låt det aldrig bli barnets ansvar att hålla igång er relation. Och vad menades nu med detta? Jo, att jag som förälder behöver se till att jag alltid ger mer kärlek än barnet ber om. Förekomma barnet med min kärlek, innan det hinner söka den. Föreläserskan tog bilden av kärleken mellan henne och hennes man. Om hon skulle be om en ros från honom, och han sen skulle komma med just en ros, så skulle hon inte känna sig speciellt älskad. Hon fick ju bara precis vad hon bad om. Skulle han däremot komma med en hel famn med rosor skulle kärleksbudskapet gå fram. Och det med råge! När jag hörde detta slog det ner som en bomb. Jag tror mig nämligen om att ge mina barn massor av kärlek. Men när hon sa detta, insåg jag att jag ofta inte uttrycker den förrän barnet kommer och söker den. Speciellt gäller detta ett av mina barn, som är mycket närhetstörstande och kommer "stup i kvarten" och vill kramas eller gosa eller prata. Jag insåg att jag brustit i att ta ansvar för vår relation utan att ha vetat om det. När jag kom hem sen, började jag genast göra bättring. Gav en flickan i taget full uppmärksamhet. Kramar, gos och prat. När sen pojkarna kom hem, gjorde jag likadant med dem. Först var de lite motsträviga när mamma ville kramas. Men jag satte mig på golvet och levde mig in i deras värld med fotboll, mind craft (ett dataspel) och annat som finns överst på intresselistan för tillfället. Och mycket snart mjuknade de och lät sig villigt kramas och vi skrattade och busade ihop. Sedan dess har jag nu så fort jag kommit ihåg, utdelat en kram här, ett uppmuntrade ord där, en pratstund där osv. Jag har också flera gånger om dagen talat om för dem var och en att jag älskar dem. När jag igår morse sa det till Nonno svarade han: "Jag vet, du sa det igår". Ja, jag sa det igår och jag kommer fortsätta att säga det dag ut och dag in med både ord och handlingar. Så att de blir alldeles impregnerade i kärlek och aldrig kan tvivla en sekund på att det är jag som tar ansvar för relationen emellan oss. Att jag älskar den natt och dag oavsett vad de gör.

fredag 6 april 2012

Ta med barnen i påskens budskap


Idag efter att vi varit på en helt fantastisk långfredagsgudstjänst, gjorde jag en liten gravträdgård tillsammans med barnen. Idén fick jag härifrån och jag tycker det är ett så fint sätt att få även barnen delaktiga i långfredagens budskap.

Vi började med att bege oss ut i naturen för att hitta blommor och gröna blad till trädgården. Jag trodde att det skulle bli svårt med snö och minusgrader, men det blev det alls inte. Vi hittade inte mindre än fem (!) olika sorters vårblommor (blåsippa, tussilago, skilla, vårlök och så en sort jag inte kan namnet på) och dessutom gröna blad som barnen tyckte såg ut som små palmer. Perfekt för klimatet i Jerusalem.

När vi plockat färdigt, fyllde vi en djup bricka med jord och så kunde trädgårdsplanteringen börja. Barnen satte igång med att fylla trädgården med blommorna, medan jag förvandlade en bit rotselleri till själva graven. Barnen fick också sen en skål med fina stenar att anlägga en trädgårdsgång med. Slutligen lindades så en liten dockskåpsdocka in i lite lakansväv och blev Jesus. Jesus placerades i graven och så var det hela klart. Barnen tyckte verkligen om att göra denna trädgård och en av dem utbrast: "Kan vi inte göra så här varje påsk!"

Men detta är inte hela tanken med gravträdgården. Imorgon kommer ju de plockade blommorna att se rätt vissna och döda ut, eftersom de ju inte har någon rot och inget vatten. Det får då bli en bild av att Jesus är död. Men sen, sent på påskaftonskvällen när barnen somnat, ska jag ta bort alla de döda blommorna och plantera dit andra levande blommor. Det blir troligen minipåskliljor och pärlhyasint. När barnen så vaknar på påskdagens morgon ska de få möta den blommande levande trädgården. Jesus ska då också vara borta från graven och detta blir en bild av att idag har Jesus uppstått och hela trädgården med honom!

Spikarnas lovsång



Idag är det långfredag och idag ljuder spikarns lovsång. Sången som ljudit sedan den dag Jesus spikades upp på ett kors för dig och mig. Han som var Gud. Steg ner hit till jorden och blev människa. Blev Gud med oss. Och sen tog han straffet för hela männsklighetens synd. Han som är fullkomlig tog straffet för varje ofullkomlig människa som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas. Han gjorde det för dig.

torsdag 5 april 2012

Pappa Gud hur kan man överleva utan dig?

En blick upp mot himlen genom bilrutan där jag kör. Mina tankar och mitt hjärta riktade mot Gud. Mina läppar uttrycker tacksamhet och kärlek till honom, min pappa i himlen genom en sång som ljuder från bilstereon. Då sker miraklet. En kanal till det himmelska öppnas där och då. Något av strålglansen tränger igenom rymderna och den molnfyllda himlen. Och det fyller hela mitt inre med ljus och härlighet. Då är det jag och Gud och en bit av himlen.

Åkrarna, skogarna och de andra bilarna på motorvägen rusar förbi. En bensinstation och en industribyggnad. Allt så alldagligt och färglöst. Men hos mig, i mitt inre är det sol och sång. Är det glittrande hav och ljuvlighet. Är det glädje, dans och jubel. En doft av himlen fyller hela mitt jag.

Då börjar en sång spela som handlar om hur man kan leva utan detta. Utan sin pappa i himlen. Utan allt jag just då upplever. Och jag tänker, ja hur kan man? Skulle jag kunna? Svaret är nej. Jag kan inte tänka mig en sekund av mitt liv utan denna närhet till himmelens och jordens skapare. En tid i min ungdom levde jag faktiskt borta från honom. Borta från Gud. O vilken tomhet. Vilket mörker. Vilken meningslöshet. Vilken ensamhet. Jag ville knappast leva. Idag kan jag inte förstå hur jag stod ut.

Där i bilen, medan texten ljöd, kände jag att jag ville dela den med er. Så det gör jag nu.

Pappa Gud hur kan man överleva utan dig
utan att känna till din kärlek
att du älskar oss så högt?

Jag är nu ditt barn
jag är en del av din familj
och jag behöver aldrig mer va ensam
Pappa Gud finns alltid hos mig.

Jag vill prisa dig
jag vill prisa dig
jag vill prisa dig
i evighet.

Jag vill prisa dig
jag vill prisa dig
jag vill prisa dig
i evighet.

Nu går vi in i påsken. Då vill jag att du ska veta att han finns där för dig. Han sände sin son till jorden för att vi skulle kunna få den här enkla kärleksfulla relationen med honom vår far. Det är det påsken handlar om.

tisdag 3 april 2012

Ett tussilagominne


Idag när vi åkte och handlade flickorna och jag, utropade plötsligt en av dem: "Mamma titta tussilaaaaago!" Jag kom då att tänka på ett alldeles underbart tussilagominne jag har. Det var en vår för snart 30 år sen, men jag minns det som igår. Jag var fruktansvärt ledsen. Som det känsliga barn jag var upplevde jag ofta att hela världen var emot mig.  Detta var en sådan gång. Kompisarna och min syster hade varit dumma och ingen förstod mig tyckte jag. Tillslut såg jag ingen annan utväg än att rusa iväg från alltihop. Nerför Tolvmansgatan som vår lilla gata i ett samhälle i Norrland hette sprang jag. Tårarna sprutade och jag var den olyckligaste och ensammaste på jorden. Men så kom jag till slutet av gatan, där husen tog slut och två stora diken istället bredde ut sig på var sin sida om vägen. Där tvärstannade jag. För i det ena av dessa dikena, det var det vänstra, där lyste det gult av tussilago! Och i samma sekund mina ögon landade på dessa gula små solar tycktes allt jag var så ledsen för blekna bort. En överväldigande, euforisk lycka fyllde istället hela min varelse. Jag hade ju hittat vårens första tussilago! Och inte en eller två. Nej hundratals av dom! Vad gjorde det nu att jag inte hade någon att leka med. Jag rusade yr av lycka ner i diket och plockade sen så många mina små händer kunde hålla. Och jag minns hur tröstad jag kände mig. Att hitta dessa små blommor var som balsam för min upprivna lilla barnasjäl. När händerna var fulla, skuttade jag lyckligt på barns vis uppför gatan igen och hem och in i köket. Och jag utropade med solig stämma. "Mamma jag har hittat tussilago!" Hela eftermiddagen sen sprang jag upp och ner för den där gatan och kom hem med den ena tussilagobuketten efter den andra. Dagen var räddad och jag var lycklig igen!

måndag 2 april 2012

Jag blir så väldigt lätt blind

Det är så lätt att glida in i den förblindande självupptagenheten. Självupptagenheten som gör mig blind för allt utom för mig själv. Barnens röster blir ett störande surr bara. I mitt bröst hårdnar det varje gång jag viftar bort surret med ett ovänligt ord. Glädjen och friden som annars bor där och gör det så mjukt och trivsamt flyger genast sin kos. Kvar blir bara den självupptagna själviskheten. Och det ekar tomt och dött.

Men stannar jag bara upp en sekund. Fäster mina ögon på barnet som surrar. Då ser jag plötsligt igen. Jag ser barnet. Och när jag stannar upp och låter mina ögon vila på detta barn. Låter mina öron lyssna bara på henne. Då kryper själviskheten ihop och smiter ut bakvägen. In tågar kärleken igen. Glädjen och friden kommer i dess släptåg och i mitt bröst blir det varmt och soligt och luften fylls med fågelkvitter. Surret blir till vackra, dyrbara ord. Och barnet. Barnet blir föremålet som träffas av kärleken och hon känner sig äntligen sedd, älskad och förstådd.

Jag ber varje dag att jag inte ska glömma att se. Inte ska glömma att välja kärleken framför själviskheten. Det är så jag vill leva. Så hjälp mig Gud.

söndag 1 april 2012

Maraton i korrekturläsning

Idag påbörjade jag det gedigna projektet att gå igenom alla blogginlägg sedan starten i maj 2007. Man vill ju inte ha med stavfel och andra språkliga pinsamheter i en tryckt bok. Det är förväl att textbearbetning är en av mina favoritgrenar.