Dock har jag gjort en mycket intressant observation under dessa två veckor; ögonkontakten. Han söker ögonkontakt hela tiden. Vi sitter vid sandlådekanten och vi pratar. Ögonkontakt nästan oavbrutet. Vi äter mat. Han sitter bredvid och tittar mig i ögonen ofta, ofta. Vid sångsamlingen ser jag såklart på alla barnen. Men han söker den speciellt och jag stannar upp lite extra vid hans ögon. Vi läser saga. Han sitter i knät med ryggen mot mig och vrider då och då upp huvudet mot mina ögon. Vi leker med bilar. Vi hoppar i regnet. Vi leker koja i skogen. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Under denna tid har jag kunnat ge honom all ögonkontakt han behövt. Bara haft ett annat dagbarn här under tre av dagarna förutom min egen dotter, och då inte ens hela dar. På detta sätt har jag blivit en trygg vuxen för honom. Vi har knutit an. Han har fått en trygg och bra start. Och jag tänkte i mitt stilla sinne. Om denna redan trygga kille som dessutom är 3 år och har vana från en tidigare dagmamma behöver all denna uppmärksamhet under inskolningen, hur mycket behöver då inte en liten osäker 1,5-åring det? Jag bara undrar. Hur mycket ögonkontakt och anknytning kan de erbjuda på ett dagis där det kanske finns 20 andra barn samtidigt varav flera är nya och också inskolas? Det är bara en stilla undran. Vad händer i dessa små barns själar när de inte får den ögonkontakt de säkerligen liksom min nya kille söker? När de måste lämnas i en miljö utan möjligheten att tanka, tanka trygghet tills tanken är fylld? Jag får lite ont i magen när jag tänker på detta. Detta är bara en stilla reflektion efter en heldag med nära, nära kontakt med ett litet barn som lämnats i min vård och som lärt sig lita på mig.
History for Kids: Ancient Roman Easy Snack Activity and Video
10 timmar sedan