torsdag 19 augusti 2010

En stilla reflektion efter en avslutad inskolning

Har precis skolat in ett nytt barn här hos mig. Det är en jättesmidig liten kille på 3 år som mamman redan från början sa är öppen och har lätt för nya människor. Han har aldrig varit svår att lämna osv. Ett lättinskolat barn helt enkelt. Och det har stämt. Från början tog han mig, hans nya dagmamma till sitt hjärta. Han ger mig goa kramar och pratar så glatt och har inte gråtit när mamma gått en enda gång. En sk dröminskolning.

Dock har jag gjort en mycket intressant observation under dessa två veckor; ögonkontakten. Han söker ögonkontakt hela tiden. Vi sitter vid sandlådekanten och vi pratar. Ögonkontakt nästan oavbrutet. Vi äter mat. Han sitter bredvid och tittar mig i ögonen ofta, ofta. Vid sångsamlingen ser jag såklart på alla barnen. Men han söker den speciellt och jag stannar upp lite extra vid hans ögon. Vi läser saga. Han sitter i knät med ryggen mot mig och vrider då och då upp huvudet mot mina ögon. Vi leker med bilar. Vi hoppar i regnet. Vi leker koja i skogen. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Under denna tid har jag kunnat ge honom all ögonkontakt han behövt. Bara haft ett annat dagbarn här under tre av dagarna förutom min egen dotter, och då inte ens hela dar. På detta sätt har jag blivit en trygg vuxen för honom. Vi har knutit an. Han har fått en trygg och bra start. Och jag tänkte i mitt stilla sinne. Om denna redan trygga kille som dessutom är 3 år och har vana från en tidigare dagmamma behöver all denna uppmärksamhet under inskolningen, hur mycket behöver då inte en liten osäker 1,5-åring det? Jag bara undrar. Hur mycket ögonkontakt och anknytning kan de erbjuda på ett dagis där det kanske finns 20 andra barn samtidigt varav flera är nya och också inskolas? Det är bara en stilla undran. Vad händer i dessa små barns själar när de inte får den ögonkontakt de säkerligen liksom min nya kille söker? När de måste lämnas i en miljö utan möjligheten att tanka, tanka trygghet tills tanken är fylld? Jag får lite ont i magen när jag tänker på detta. Detta är bara en stilla reflektion efter en heldag med nära, nära kontakt med ett litet barn som lämnats i min vård och som lärt sig lita på mig.

tisdag 17 augusti 2010

Att gräva guld i blåbärsskogen


Idag på eftermiddagen drog jag och dagbarnen till skogen. Vi byggde en koja mot ett träd med långa grenar, vi byggde hinderbana med saker skogen har att erbjuda och vi klättrade upp och ner för spännande stenar som fanns samlade i något som kan liknas vid ett litet stenrike. Fast det där sista var det mest barnen som gjorde. De klättrade upp och åkte ner för en sluttande sten och upp igen på en annan osv...och under tiden hann jag prova min nya bärplockare! Och vilken skillnad mot att plocka för hand!! Jag säger då det. På ett litet kick, utan nämnvärd ansträngning och med många avbrott då jag hjälpte barn att hoppa ner från en sten, balansera eller dra fram en stor stock hade jag fått ihop en halv liter. För mig är detta som att gräva guld! Förutom att de är underbart goda är det ju också en av de nyttigaste sakerna man kan stoppa i sig. Läs bara här! Jag ska fylla frysen med dessa dyrbarheter och sen koka härlig blåbärssylt som vi ska ha på frukostgröten i höst. Detta har jag tänkt på länge, men inte trott mig om att kunna genomföra. Att plocka för hand tar ju sån tid och är så jobbigt. Men nu med min nya bärplockare går det ju som en dans. Rensning blir det förstås efteråt, men inte så mycket och det är bara trevligt. Man känner sig så rik och lycklig bara. Och många vändor till skogen och dess guld lär det bli. Jag har dessutom en liten dotter på 5 år som också gillar att plocka bär. Tror nästan jag ska köpa en bärplockare till henne också så kan vi plocka i kapp i skogarna sen. Ljuvliga tider!

lördag 14 augusti 2010

En hjälpare alltid så nära


Min minsta lilla skatt är snorig och gnällig idag. Sedan tidig morgon har gnället legat strax under ytan och tittat fram vid minsta lilla motgång. Tillslut tog jag med henne gråtande på en promenad i vagnen. Hon fick hålla i några rönnbär. Vi tittade på fjärilar och plockade några blåbär. Hon glömde bort att vara ledsen och arg en liten stund. Sen tittade vi på Bullerbyn och hade det så bra. Man blir ju barnsligt förälskad i de där barnen som bor på en bondgård och matar lamm och kysser en groda för att det ska bli en prins. Allt gott och väl. En stund. Så kände jag, som inte går på helfart idag, att nu skulle jag behöva en lugn stund med en kopp kaffe och en bit choklad. Men då kom hon igen mitt lilla hjärta och ville klänga i knät. Jag var nära att nu tappa tålamodet och bli arg på henne. Men av någon anledning lyckades jag hindra mig och böjde mig istället fram och la mitt ansikte i hennes nacke och fråga helt stilla Jesus vad jag nu skulle göra för att allt inte skulle bli fel. Efter några sekunder fick jag så tanken att fråga henne helt lugnt om hon ville måla med vattenfärg? Till min förundran svarade hon ja, och hoppade till och med själv iväg för att hjälpa till att ta fram. Sen satt hon mitte emot mig och målade och målade som förnöjsamheten själv. Jag fick min egen stund som jag så väl behövde och allt gnället bara försvann. Efter två målningar la hon på eget initiativ själv undan målarsakerna och började leka med tåg. Hon leker fortfarande med tågen och placerar dessutom ut små isbitar på tallrikar runtomkring. Friden består och det som kunde ha blivit förtvivlan, frustration och gråt blev något ljuvligt och fint istället. Bara för att jag stannade upp ett ögonblick och bad min ständige följeslagare och vän om hjälp. Han finns ju där hela tiden och vill hjälpa oss med litet och stort. Allt vi har att göra är att be honom.

"En liten stund med Jesus o vad den jämnar allt
och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt..."

måndag 9 augusti 2010

Min dotter. En uppfinnare!


Min lilla dotter ville hjälpa till att röra i grytan där hackad lök fräste. Snart vart det dock väldigt jobbigt i ögonen för lilla hjärtat. Då hoppade hon plötsligt ner från stolen och försvann iväg. Strax var hon tillbaka iförd badglasögon! "Nu inte ont i ögat!" sa hon glatt och hoppade upp på stolen igen för att fortsätta röra! Men så fantastiskt smart hon är, tänkte jag. Och tänkte samtidigt att det där kanske man skulle prova nästa gång det är dax att hacka lök...

fredag 6 augusti 2010

Mörkt, gott och så enkelt!

Hittade ett så superbra brödrecept hos Underbara Clara igår. Ett bröd som man bara rör ihop på några minuter och sedan ställer direkt in i ugnen. Har ni hört va! Var såklart tvungen att prova på direkten. Hade min getingstuckna 5-åring i knät när jag såg receptet och nu fick jag henne att äntligen glömma sin onda stuckna näsa när hon till sin lycka fick hälla i ingredienserna medan jag rörde. Hade inte riktigt rätt mjölsorter hemma, men jag tog vad huset förmådde. Blandade ihop 5 d fint rågmjöl, 1dl vetemjöl och 1 dl rågflingor. Sedan i med 1 tsk salt och 2 tsk bikarbonat samt 4 dl filmjölk. Därefter kan man smaksätta lite som man vill menade Clara och jag tog åter vad jag hade; en stor näve russin och en eller ett par msk honung. På ett litet kick hade jag en kletig deg som jag hällde över i en rapsoljesmord form. Strödde slutligen över rikligt med solroskärnor och linfrön och så in i ugnen på 175 grader i en timme. Klart!

Blev jättegott och mustigt! Nästa gång ska jag prova med dinkel och kanske lite kruskakli och se till att jag har lite torkad frukt hemma att smaksätta med. Mumma! Ni måste bara prova. Alla klarar detta!

Och getingstuckna hjälpredan då? Jo, efter brödbaket sprang hon glatt ut och lekte igen och allt var åter frid och fröjd.


onsdag 4 augusti 2010

Galen, jag är galen i glass!

Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Det beror på att tiden helt enkelt inte räckt till. Förra veckan var jag nämligen fullt engagerad i den sk Europakonferensen, årets största händelse i vår kyrka. Då samlas flera tusen människor från hela världen för att prisa Gud, lyssna till talare från olika delar av världen, se konserter och teatrar mm. Dessutom äter man en massa mat och träffar gamla vänner och leker med barnen inne på festivalområdet. Fullspäckat schema från morgon till kväll alltså och jag gjorde det jag är bäst på; tog hand om besökarnas barn.

Men nu är konferensen över och jag har idag en ledig, regnig dag och vad kan väl passa bättre då med ett litet tips om vad man kan göra inomhus!? Veckan innan konferensen upptäckte jag nämligen hur enkelt och roligt det är att göra egen glass! Provade först saffransglass och någon dag senare gjorde jag krusbärsglass! En av mina söner hade nämligen så lägligt plockat av alla bären från vår krusbärsbuske och det var precis lagom för en omgång med glass. Saffransglassen smakar verkligen saffran(!) och personligen tror jag det skulle räckt gått och väl med ett halvt paket saffran. Det ska jag prova nästa gång. Blir ju hälften så dyrt då också haha. En kul efterrätt är det hur som helst, som passar precis lika bra i juli som till jul. Vi tog den till fredagsmyset och hade den goda hemgjorda hallonsåsen till (barnen hade plockat hallonen). Lyx på hög nivå!


Lydig som jag är, gjorde jag som bloggaren Söta saker sa och hällde glassen i ett avklippt mjölkpaket.

Glassen serverades på silverbricka, slevades upp med en tårtspade vi fick på vår bröllopsdag och hallonsåsen hällde jag i senaste loppisfyndet.


Ingredienser till citronglass finns i kylen, bara vaniljstång fattas. Så bara det blir lite mera plats i frysen (och Willys får hem vanlijstång), blir det nog snart glassmakeri här hemma igen! För det är så fantastiskt kul att göra egen glass och mumsigt värre är det ju med!