fredag 25 september 2009

Tacksamhet vid diskbänken

Stod igår och diskade efter middagen. Tallrik efter tallrik sköljde jag av för att sedan stoppa i diskmaskinen. Jag tänkte: "Men tar de då aldrig slut dessa eläniga tallrikar!" Men då slog det mig med ens, att jag i stället borde glädjas över att jag har så mycket disk att diska! Tänk om jag efter middagen stått och sköljt endast en ensam tallrik? Det hade gått fort och lätt. Javisst! Men det skulle också betytt att jag var ensam, utan en hel familj som älskar och behöver mig. Tänkte på hur många ensamma därute som skulle ge vad som helst för att få byta med mig. Frustrationen vände till tacksamhet över hur rik jag är! Disken blev snart klar och kändes med ens inte så betungande längre.

onsdag 23 september 2009

Tio sanningar om mig

Fick en utmaning av min mysiga granne Jeanette som går ut på att berätta tio sanningar om mig själv. Tänkte som så att det har ju inte hänt så mycket här på ett tag så varför inte?

Here we go!

§ Är kärare än någonsin i min superunderbare man! Puss på dig min älskling!!

§ Drömmer om att få hjälpa föräldralösa barn och har gjort det sen jag var liten.

§ Har ett stort sömnbehov; sover nästan alltid middag och det händer att jag lägger mig 21.00.

§ Har inte hål i öronen och vet ingenting om smink.

§ Har kanske de minst gröna fingrarna i den här stan.

§ Är en utpräglad rutinmänniska och kan få en hel dag förstörd om jag inte startar morgonen rätt.

§ Har ett lila gummiband som jag styrketränar med hemma i köket.

§ Tycker det skulle vara SÅ coolt att springa ett Marathon eller åka ett Vasalopp någon gång!

§ Plockar heller bär än jag shoppar kläder.

§ Är nybliven ägare till en rosa mobil och gillar den faktiskt. Hör och häpna! ;-)

Det var ett litet axplock av sånt som ni kanske inte visste om mig. Till saken hör väl också att man ska skicka utmaningen vidare. Utmanar därför:

Madde
Jonathan
Anthon
Frida
Betsy
Ebba

Ser fram emot att få läsa om sånt jag inte visste om ER! :)

lördag 12 september 2009

Näringslära med Luke SkyWalker

Alla har vi väl någon gång försökt få våra barn att äta mer grönsaker. Försökt få dem att förstå att det ju är så nyyyyyttigt! Men det där med att det är så nyyyttigt kan ju bli en smula abstrakt för barn, och även för vuxna med för den delen. Men läser man på om vad olika näringsämnen gör för ens kropp och vad dåliga saker orsakar osv, blir det genast mycket lättare att motivera sig till att leva sunt.

I ett gammalt nummer av iform (tusen tack igen Jeanette!!!) gicks det igenom i en artikel varför det är så viktigt att få i sig protein efter man tränat. Att proteinet bryts ner till kedjor och förs runt i kroppen av blodet. När proteinkedjan så passerar en muskel skjuts den in i muskeln och ger den kraft att växa till. Kommer inget protein (som när man äter godis och kakor istället) bryts muskeln istället ner. På ett ungefär. I ett annat nummer gavs exemple på sk "powerfood" som är ultranyttig eftersom den är så rik på antioxidanter som hjälper kroppen hålla stånd mot angrepp av sjukdom av olika slag.

Uppfylld av all denna nya kunskap föll det sig så igår kväll när jag och killarna hade fredagsmys att jag började prata om allt detta med dom. Men för att liksom få dem att fatta, använde jag termer som de skulle kunna relatera till. Jag berättade t ex att när man äter pecannötter (som är en av de allra nyttigaste nötterna) är det som om Luke Skywalker kommer farande med sitt lasersvärd och förintar alla ondskelfulla fiender som vill förstöra kroppen. De tände direkt och ville veta vilken mer "lasersvärdsmat" det fanns att tillgå? Jag kunde då för två helfocuserade grabbar berätta att även blåbär, katrinplommon, honung, broccoli, rödbetor, rädisor och spenat m fl hör till dem som har superkrafter. De började fråga mer och mer om all sorts mat vi brukar äta. Hur är det med bröd då? Är det typ som om en pistol? Och är havregryn som ett spjut? Helt på eget initiativ tog så N på sig en ondskefull min och sa: "Så här ser det ut när man äter godis va?!"

Vid frukosten imorse fortsatte så pratet om lasersvärdsmaten och nu hade även J (som sov igår kväll) blivit intresserad. Vi hade plockat lite blåbär i en skogsdunge här intill att ha på gröten och i filen. N öppnade då ett blåbär och utbrast exalterat: "Blåbär är ju som ett rött lasersvärd!" och började fäkta i luften som självaste Luke. När det sedan på eftermiddagen var dax för lördagsgodis kom N och ville ha blåbär i sin godisskål också. Han förklarade att nu skulle det bli krig i hans kropp! Och han såg till att få så många blåbär att han var säker på en seger för de goda! :)

tisdag 1 september 2009

Tjejmilen 2009

Vaknade på söndag morgon med en sträv känsla i halsen och några irriterande torrhost attacker. Hade haft en utdragen förkylning under hela augusti, men kännt mig bra de senaste dagarna. Blev en aning fundersam över dessa små antydningar till förkylningssymptom, men lät dem inte hindra mig från att fullfölja dagens planer. Idag var nämligen dagen för mitt livs första lopp! Och så mycket som jag sett fram emot detta, skulle det krävts minst en lunginflamation för att hålla mig hemma. Så jag steg upp, svalde en näve C-vitamintabletter och några vitlökskapslar och mediterade medan jag och familjen gjorde oss i ordning på augusti månads mantra; "Jag blir bara friskare och friskare, bara starkare och starkare och på Tjejmilen kommer jag vara i TOPPFORM!"

Vädret var svalt och blåsigt med lite inslag av sol då och då. Ett perfekt löparväder konstaterade maken och jag när vi tillsammans med barnen styrde kosan mot Stockholm. Med 26 000 anmälda löpare var vi ute i god tid vid nummerutlämningen och jag kände mig mycket nöjd över att kunna konstatera att vi kom precis före alla andra. På en minut hade jag fått reklamkassen, min startnummerlapp och mitt chip och gick mot strömmen när allt fler och fler löpare strömmade till från alla håll och kanter. Istället för att köa kunde vi så ge oss av direkt mot Gärdet och startområdet. Efter lite matsäcksintag på en rastplats med utsikt över Gärdet och alla dess bajamajor, tält, hoppborgar, bussar och folk, gav vi oss själva in i folkvimlet och Tjejmilsjippot. Barnen hoppade i hoppborgar, fick reklamplåster, balonger och tatueringar. Vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort någon av dem och samtidigt hålla alla på gott humör under den långa väntan på start.

När det tillslut var drygt en halvtimme kvar till min grupps start lämnade jag maken och barnen åt sitt öde och slöt upp med mina medlöpare. Mitt i denna tjocka klunga kände jag så lyckan komma smygande. Jag var verkligen här! Jag skulle faktiskt få springa detta mitt hett efterlängtade lopp! När så startskottet gick, satte jag igång min musikladdade mp3-spelare och började gå mot startlinjen (det var några före om man säger så). Precis vid startlinjen började jag så småjogga i mitt egna bekväma uppstartstempo, helt inställd på att strunta i alla andra och köra mitt eget lopp. Och det gick verkligen hur bra som helst! Det gick så fint så fint att jogga och musiken i mina öron peppade mig enormt. Jag kunde öka takten och började springa om allt fler löpare. I utförsbackarna släppte jag allt och lätt benen flyga ner för backen, medan jag i uppförsbackarna var smart och sparade på krafterna genom att i stället gå i rask takt. På detta sätt kände jag hela tiden att jag hade mycket krafter kvar och jag sprang med ett leende på läpparna, vinkade glatt till fotografer och människor längs vägen och hade hur kul som helst! Det kändes faktiskt som om kilometrarna flög fram (vilket de dock faktiskt inte gjorde med min ganska lugna fart) och vid kilometerskyltarna kände jag inte: "Åh har vi bara sprungit 4 km osv." utan istället: "Oj, har vi redan kommit så här långt!" Jag njöt verkligen av varje sekund! Jag gjorde de sista 5 kilometrarna snabbare än de 5 första och sista kilometern kunde jag öka ytterligare eftersom jag hushållit med krafterna och jag spurtade med höjda händer in i mål! Så härlig känsla att loppet gått så bra. Tiden var i och för sig inte ett dugg märkvärdig. 69 minuter är verkligen ingen super tid. Inte ens för att vara mig. Men med tanke på all utebliven träning och förkylningen under augusti så var jag supenöjd! Det var verkligen hur roligt som helst att springa i ett lopp.

Att springa Tjejmilen har gjort mig ännu mer löpgalen än tidigare. Kvällsromanen har fått maka på sig till förmån för Runners World. Jag funderar allvarligt på om jag kan leva länge till utan en pulsklocka och blott två dagar efter Tjejmilen har jag redan bestämt mig för att anmäla mig till Hässelbyloppet som går den 11 Oktober. Jag kan helt enkelt inte få nog av löpning!