torsdag 30 juli 2009

Imorgon är en annan dag

Jag ser den framför mig, hägrande som en oas i öknen. Jag rör mig målmedvetet som löparen mot sin mållinje, men så upplöses hägringen av ett nyvaket skri. Sätter mig ner i min köksöken med nyvakna Lilla-Buset i knät, svävande mellan hopp och förtvivlan. Måtte hon vilja äta idag! Vrål och broccolikladdig fisk på golvet bådar inte gott. Men va nu då? Hon tuggar i sig en hel liten minifärskpotatis bara sådär! Jo, jag såg det ju med egna ögon. Hon åt faktiskt potatis! Jublar och slår några frivolter inombords och tänker att snart är måltiden avklarad och jag kan...mäh Lilla-Buset glömmer plötsligt maten och siktar in sig på gräddfilspaketet. Varför tog jag fram det? Bort med kladdet, men då ska hon stapla plastmuggar. Efter femtioelva plastmuggar och en liten bit fisk till in i mun ger jag upp. Hon åt ju faktisk två bananer innan vilan. Lek med muggarna då!

Går och tänker att nu kanske jag kan, men jaha ja. Jojjan vill bada. Knäpper upp knappar. Hämtar handduk. Så ja. Men det var ju inget kul med muggarna när mamma gick. Lilla-Buset och fyra muggar kommer ikapp. Här mamma! Ta en rosa mugg. Tack tack. Och så en grön och en gul och så en...pang! Lilla-Buset ramlar och slår i huvudet i skrivbordet. Sen hämtar hon stövlarna. På med stövlarna. Av med stövlarna. Inget är rätt. Gråt och tandagnisslan. Mamma fattar ingenting. Nöj! Nöj! Jaså vill vill du ha mjölk! Var så god. Lilla vännen skiner som en liten sol några sekunder och jag tänker att nu har friden lägrat sig och jag kan...men aj då. Hon snubblade på en mattkant. Det bräckliga goda humöret försvann iväg som en ballong ut genom fönstret. Jag misströstar som en metande pojke som inte fått napp på hela dan. Tänk att det ska vara så omöjligt att få lite ro. Lilla mamman kräver inte mycket. Fem minuter vore helt okej. Tio ett femstjärnigt hotell. Håll ut. Bara lite till så kanske.

Och tänk där kom den! Den snåriga mörka skogen öppnade sig tillslut och jag fann min soliga glänta. Ökenvandraren fann sin oas. Löparen vann sin medalj och pojken fick napp. Jag slår mig ner, dricker mitt efterlängtade kaffe och äter ett par bitar choklad. Frid! Slappnar av och hinner läsa om en drama Queen som heter Boppe. Men sen så är det färdigt. Snårskogen kallar igen. Men nu har jag lite nya krafter. Och imorgon är en annan dag.

tisdag 28 juli 2009

Fyra guld!

Vm i simning pågår för fullt i Rom. Jag skulle säkert ha missat det helt och hållet om det inte varit för att jag är så förkyld att konstant vertikalt läge är det enda jag orkar. Och det har faktiskt varit riktigt rolig underhållning. Jag har ju fått se 15-åriga Sara Sjöström först slå världsrekordet i 100 m fjärilsim på 56,44 (att någon öht kan simma fjärilsim är för mig helt obegripligt!) för att sen dagen efter slå det igen på 56.06 och då ta Vm guld! En helt otrolig prestation. 15 bast och sopa banan med hela världseliten. Helt galet! Som mamma undrar jag ju hur man som Saras föräldrar reagerar när ens barn gör något så stort? Det är ju som om min Boppo om sex år skulle gå och ta Vm guld i löpning eller bli uttagen till Svenska landslaget i fotboll. Det finns ju inte på kartan liksom. I en intervju med Saras föräldrar sa de också just det. Men annars såg de ut att ta det hela med samma lugn som Sara själv. Hon bara skrattar och säger att hon låtsades att hon skulle plaska runt i sin bassäng på hemmaplan. Snacka om kolugna familjen!

En annan liten tjej blev i kväll så inspirerad av allt simmande i rutan att hon bad om att få bada i badkaret. Hon plaskade runt där länge och väl. Sen kom hon glädjestrålande ut, insvept i sin röda handduk och deklarerade att hon vunnit FYRA GULD! Inte illa för att vara 4 år. Eller vad säger ni! ;-)

One night @ the callcenter

Godmorgon på er!

Här sitter jag i soffan täppt som en kork och känner hur intensivt jag hatar att vara sjuk! Eftersom det inte är så uppiggande för er att läsa vidare om snor, feber, sömnproblem och värk i kroppen, så tänkte jag istället passa på att skriva om en bok jag läst nyligen.

Boken heter: One night @ the call center och är skriven av den indiske författaren Chetan Bhagat. Min man köpte den i våras på Mombays flygplats när han var på väg hem ifrån en resa till Indien. Boken visade sig vara en bestseller och Bhagat en berömd författare i Indien. Boken har också blivit en stor Bollywood film; Hello

Historien börjar på en tågresa mellan Kanpur och Delhi. Under resan möter författaren en vacker kvinna som erbjuder honom att berätta en sann historia med villkoret att han gör den till sin andra bok. Efter stor tvekan går han tillslut med på det och själva berättelsen börjar.

Den handlar om sex indiska ungdomar som arbetar i Delhi på ett av de många callcenters som finns i Indien. Man får här följa dem under ett nattskift då en rad jobbiga saker händer dem alla. Berättelsen tar en dramatisk vändning när de i slutet av natten får ett telefonsamtal i från Gud.

Jag började läsa den här boken för att jag tycker det är intressant att få en inblick i ett Indien som man inte vet så mycket om. Hur vanliga indiska ungdomar tänker, känner och resonerar. Till en början tyckte jag att boken, som är skriven på en väldigt enkel engelska var nästan barnslig. Karaktärerna förefaller ganska simpla och naiva och känslovågorna går höga emellanåt. Men ju mer jag kom in i boken hittade jag charmen i den, fann mig själv både le och skratta högt då och då. Sen kom slutet som var både oväntat, bra och mycket tänkvärt! Hade en go känsla kvar i maggropen när jag slutligen slog ihop pärmarna.

Fyra makenska stjärnor

Ha en härlig dag!
Kram Makena

måndag 27 juli 2009

Varför läser du aldrig Bibeln mamma?

"Varför läser du aldrig Bibeln mamma?"

Nonno kom in i vardagsrummet och ställde denna fråga till mig där jag halvlåg i soffan, kurrerade min förkylning och tittade på när Sara Sjöström slog världsrekord i 100 m fjärilsim. Paff över denna oväntade fråga svarade jag att jag ju visst läser Bibeln. Att jag brukar försöka läsa lite på morgonen eller på kvällen. En gång om dagen ungefär.

"Varför läser du inte 10 gånger om dagen då mamma?"

På den frågan hade jag inget bra svar. Ja varför gör jag inte det? Jag började också fundera på det här att han inte trodde att jag läser Bibeln alls. Saken är ju den att jag brukar försöka passa på att läsa och be när barnen är ute och leker, sover eller är upptagna med något annat. Så att jag får vara ostörd och fokuserad. Jag har tänkt att det är bra. Det blir ju så splittrat när man försöker koncentera sig mitt ibland barnens lek och deras många frågor och funderingar. Men jag gör ju allt annat mitt ibland barnens stoj. Lagar mat, tvättar, läser böcker, dricker kaffe, vattnar min pelargonier. Ja det händer ju till och med att jag har Lilla Buset i knät när jag går på toaletten. Varför ska jag då inte leva mitt andliga liv mitt ibland dem också? Enskildheten behövs. Absolut! Men jag inser nu också hur viktigt det är att barnen får inblick i min relation med Gud!

Varför läser jag inte 10 gånger om dagen? Det var en väldigt bra fråga! Det står ju att vi ska "leva i Ordet". Att leva i Ordet betyder knappast att läsa en eller ett par kapitel varje kväll. Läser man lite 10 gånger om dagen däremot så börjar det väl i allafall närma sig.

Så idag tänkte jag prova detta. 10 gånger under dagen ska jag ställa min timer (som jag har så mycket nytta av!) på 5 minuter och läsa tills den ringer. Och jag ska göra det vid köksbordet, i soffan eller i barnens rum så att Nonno och de andra barnen har en chans att se det. Ska bli spännande och roligt. Jag är ju dessutom fortfarande sjuk. Så läsning blir en passande aktivitet idag hur som helst.

Ha en bra dag ni alla!

Kram Makena

Makena blir jag

Nu har Makena ett tag känt att hon tröttnat på att bli omtalad i tredje person. Det har känts lite som att hon pratat om någon annan och det hela har blivit lite för opersonligt. Så från och med nu kliver Makena ut och blir jag. Så här är jag nu. Makena i egen hög person. ;-) Hoppas också ni gillar den förändringen.

söndag 26 juli 2009

Mera bilunderhållning

I bilen på väg hem från den wunderbara Öna blev det till en början en lugn och trivsam färd. Makena och maken kunde föra en någotsånär sammanhållen konversation utan alltför många avbrott. Den ena efter den andra somnade och friden var total.

Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!

Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.

När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.

Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:

Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.

Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!

Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"

Barnen lyssnade med lysande ögon och skrattade högt flera gånger. Speciellt det oväntade slutet roade pojkarna mycket. Så var en ny billek född och Makena kunde konstarera att hennes familj inte lider brist på fantasi. Snart var de så hemma och ännu en bilfärd kunde läggas till handlingarna.

torsdag 23 juli 2009

Bantningsverktyg?

Jojjan har ett litet samtal med farfars kompis Anders...

Jojjan: "Du har en väldigt tjock mage du!"
Anders: "Ja, men jag jobbar på att få bort den."
Jojjan: "Jaha, men var har du dom jobbarsakerna då?"

tisdag 21 juli 2009

Vältränade myror!

Makena och Jojjan hade varit nere vid sjön och badat. Jojjan började på hemvägen klaga på att det stacks i rumpan och var alldeles förtvivlad. Dumma mamman avfärdade det hela som ett myggbet. Men stackars Jojjan gav sig inte och klagade allt högljudare. När hon sen var hemma och skulle kissa visade det sig att hon fått myror innaför trosorna! Alldeles rödbiten stackarn! Makena kände sig skuldmedveten som inte fattat. Jojjan samlade sig och utbrast sen där mellan tårarna:

"Myrorna bet jätte, jätte hårt!"
"Dom måste verkligen ha tränat!"

torsdag 16 juli 2009

Nästan paradiset

Makena och barnen har för ett par veckor flytt vardagen och tillbringar för närvarande dagarna på Öna. Stackars maken måste jobba men kommer på helgen. Lugnet är totalt! Det finns ingen täckning på mobilen och ingen klocka på handleden. Dagarna får komma som de vill i lugnt behagligt tempo. Imorse t ex inleddes dagen med en joggningrunda och lite styrketräning. När hon kom tillbaka mötte hon barnen som lekte ute i solskenet. Själv gick hon in, norpade ett par rödvinbär i förbifarten, och åt sen en lång och härlig frukost tillsammans med goa släktingar.

Inget står på schemat! Är det soligt tar hon kanske med sig Jojjan och Lilla Buset ner till klipporna och sjön. En liten nätt promenad på så där 5 minuter. På vägen plockar de ett och annat blåbär och hälsar kanske på en och annan granne de stöter på under vägen. Pojkarna leker dagarna i ända med ett par kompisar som också har förmånen att få tillbringa sina bardomssommrar på denna underbara ö. De leker "vinken", blindbock och kurra gömma. Spelar fotboll och tennis och får emellanåt smaka på farmors nybakta bullar (de godaste som finns förövrigt!)

Makena tar sig ett dopp nästan varje dag. Ibland blir det också en lite längre simtur ut till en stolpe i sjön. Eller som idag när hon fick göra en utryckning efter en badring som fördes bort av vågorna. Hon njuter i fulla drag trots att vattnet är ganska kallt. När hon får tillfälle sätter hon sig i solen, uppe vid hustomten eller nere bland klipporna, och läser roman. En häpnadsväckande sann berättelse på över 900 sidor!

Emellanåt görs små utflykter till fiskelägret eller en strand lite längre bort. De kanske spelar minigolf eller köper en glass. Överallt möter de kända ansikten och pratar en stund. Hälsar på gammelfarmor och bjuds på glass och jordgubbar.

Det är helt enkelt alldeles underbart att få vara just här på sommaren. En så stor förmån att bara kunna ta bilen och landa i detta paradis! Vyn över sjön med alla dess små öar är alldeles bedorande och kan nästan framkalla en tår. Imorgon kommer maken och lilla mor också. Kanske sjösätter de då båten och åker ut till en ö och fiskar eller badar.

Nu är det dock dax att locka in pojkarna från kvällssolen och leken. Ge dem ett glas mjölk och nybakad bulle innan läggdax. Imorgon väntar ännu en underbar dag på Öna. Nästan paradiset!

måndag 13 juli 2009

Långpass = lycka

Efter en regnig dag sprack det upp på framåt kvällen. Hon la barnen och sen gav hon sig ut i den underbara sommarkvällen för ett långpass. Tio km var det tänkt att hon skulle springa. Men det blev istället elva. Passet kändes så grymt skönt! Joggningen flöt på så fint och hon fanns sig själv springa med ett litet leende på läpparna. Hela passet ut kunde hon hålla farten och hade även krafter kvar att öka lite på slutet. Hon stretchade lite och joggade sedan ner i drygt fem minuter till. Och det kändes bara så härligt och bra på alla sätt. Ren skär lycka!

Väl hemma fanns det en tallrik med lyxig toast samt fräch fiskgryta med färskpotatis som svärfar sparat åt henne. Så istället för den vanliga filen (som hon i och försig gillar skarpt) fick hon nu tanka kroppen med denna lyxiga måltid. En alldeles helt okej avslutning ännu en semesterdag. Imorgon hoppas hon på mer sol än denna dagen bjudit på och bad med barnen från klipporna på Öna. Men först väntar en god natts sömn. Må ni alla andra också sova gott!

fredag 10 juli 2009

Titta hon snackar!

Makenas lilla ljuvliga juvel, Lilla Buset som blir tjugo månader endera dagen har från den ena dagen till den andra börjat prata! Jovisst har hon pratat tidigare också, men det har då till 99 % bestått av obegripligt bäbisbabbel som varit visst så gulligt men inte särskillt användbart. Hon har heller inte visat något större intresse för att lära sig. Aldrig har hon velat "peka på lampan" som ju alla 1-åringar gör och pekböcker har inte varit kul alls! På 18-månaderkontrollen här om sistens frågade BVC-tanten om hon kunde peka på sina kroppsdelar? Men det har hon aldrig heller brytt sig om så det kunde hon då inte heller.

Makena har dock inte varit det minsta orolig. Hon vet att språket kommer förr eller senare. Lilla Busets storasyster var också "sen" med talet. Men Makena kan försäkra att det tar hon igen med råge nu. Som de säger i Västergötland: "Hon tjötar hål i huvetmej!"

Men nu har någonting hänt. Helt plötsligt har Lilla Buset blivit superintresserad av att lära sig prata! Och som hon har jobbat och försökt att uttrycka sig så att de ska förstå. Babblet har hon envist försökt omvandla till förståeligt prat och långa haranger till meningar har kommit som Makena faktiskt börjat förstå. Först fick hon grepp om vokalerna och det kunde låta så här:

"A a oooo ä?" vilket Makena av situationen kunde förstå betydde: "Andra skon är? Alltså "Var är min andra sko? Eller så här: "A ea oa!" Vilket betydde: "Jag leka Nora!" (en annan 1,5-åring på gården.)

Makena har har lyssnat noga och bekräftat henne och svarat och sagt om som det ska heta och verkligen visat att hon förstår vad hon säger och att det lönar sig att försöka även om det är svårt.

Sen lärde hon sig ordet "Öppna!" Det gick hon sen och sa hela dagen! Och det ordet funkade ju på alltmöjligt visade det sig; Till dörrar, Makenas hudkräm, leksaker som sitter ihop, nappflaskan och glasspapperet för att nämna några. Lyckan var total och hon överanvände detta ord flitigt tillsammans med de få andra ord hon har och så vokalmeningarna då. Makena blev glad, för livet blir ju så mycket enklare när hon kan göra sig förstådd med ord och inte behöver vråla och skrika sig till saker.

Så idag har hon tagit det hela till ytterligare en ny nivå. Det började i morse då Makena fortfarande låg kvar i sängen. Lilla Buset öppnade dörren på glänt och kikade in. När hon såg att pappas säng var tom sa hon:

"Mamma...pappa bobba!"

Vilket så klart betyder: "Mamma, pappa jobbar!" Sen sa hon..."åva" och stängde dörren. Hon förstod alltså att mamma ville sova en stund till den lilla sötnosen.

Sen i eftermiddag när alla storasyskonen var ute på varsina håll och lekte gosade Lilla Buset och Makena i sängen. Lilla Buset satte sig upp och sa:

"Noah ä... (här kom en full koncentration över hela ansiktet)...UTE!"

Hon fick fram det rätta ordet och satte in det i en helt riktigt mening till och med. Vilken lycka! Sen ville hon absolut att vi skulle läsa bok. Hon hämtade uppspelt en barnbok och sen skulle det bläddras och pekas i det oändliga. De höll väl på i närmare en timme och hela tiden hade Lilla Buset ett förtjust leende på läpparna när Makena sa vad allting hette och hon själv försökte hela tiden härma efter. Något hon aldrig visat det minsta intresse för tidigare. Hon ville helt plötsligt peka på lampan och försöka säga lampa, det pekades på magen, munnen och näsan och killades på fötter och händer och jagades myggor där i sängen. Lilla Buset var så vetgirig och lycklig. När pappa sen kom hem gav hon boken de läst tillsammans till honom. Då skulle hon visa allt de pekat på lilla hjärtat.

Makena anar en enorm språkexplosion! Så häftigt att se vilken kapacitet hon har att lära bara hon fick motivationen. Och så fascinerande att så tydligt få följa språkutvecklingen. För en vecka sedan kunde hon kanske 10-12 ord. Nu pratar hon plötsligt i meningar och nya ord kommer hela tiden. Nu dröjer det inte länge förrän Makena har två små goa jäntor som: "Tjatar höl i huvet på henne" Och det har hon inte det minsta lilla emot. Det är ett privilegium att få vara mamma!




torsdag 9 juli 2009

Lugn kvällsjogg och en massa endorfiner

Igår vid 21-tiden gav hon sig ut igen. Ut i skogen för att springa! Regnet hade ju forsat ner mest hela dagen och det var stora fåror efter vattnets framfart där i spåret. Men det var så härligt och friskt att insupa den renade kvällsluften. Skogens gröna lyste än starkare än vanligt vad det tycktes och Makena bara såg sig om och tog in allt det vackra och sköna där hon joggade i sakta gemak.

Det skulle gå sakta idag. På programmet stod Lätt distans 4 km och sedan lite styrka. Bara att mysa på i spåret alltså. Och det var inga problem att hålla igen på farten denna kväll. Makena hade nämligen stoppat i sig en massa choklad precis innan hon kom på att hon skulle ut och springa och det resulterade i omedelbart håll! Makena kramade en sten i handen, magandades och hoppades få bukt med hållet som hon brukar. Det funkade dock inte alls! Efter 1,5 km var hon till och med tvungen att gå en bit för att det gjorde så ont. Men efter kanske hundra meter började hon jogga lätt igen. Det funkade och när hon sprungit (läs joggat sakta) i ca 3 km gav det med sig så pass att det inte störde. Farten ökades en aning och sista kilometern kunde joggas i lite mer normalt tempo. Äntligen!

Denna kväll var hon inte heller ensam i spåret. Hon såg b la en yngre kille, en gammal man och en man i kanske 30-35-års åldern. Den sist nämnde möte hon prcis i början när han svichade förbi henne i väldig fart och hon fick väja för att inte komma ivägen. När hon joggat 1 km mötte hon honom igen. Han hade sprungit samma 2,5-km spår fast åt motsatt håll. Vilken fart han hade då tänkte Makena. När hon sen mötte honom igen för tredje gången vid ca 2 km kände hon sig som en mossig gammal soffpotatis i jämförelse där hon hakade sig fram med sitt håll. När Makena var inne på sitt andra varv mötte hon honom för fjärde gången. Fortfarande höll han samma otroliga fart! Helt enormt tänkte Makena. Tänk om man kunde springa så. Är han en maskin eller?

Makena avslutade sitt andra varv. Hade gått lite när hon sprungit sina 4 km för att sedan jogga in i mål. Hon satte sig i bilen och tänkte att killen nog var inne i spåret och snart skulle avsluta sitt 4:e varv. Hon räknade ut att han måste ha sprungit milen på runt 45 minuter. Han hade ju ännu inte kommit i mål vad hon såg. Men döm om hennes häpnad då hon kört en bit och fick syn på honom där han gick på vägen, redan på väg hem! Han måste alltså ha av slutat sitt 3:e varv på bra mkt kortare tid än Makena av slutade 2:a. Och då hade han ju sprungit minst ett varv innan också! Makena var grymt imponerad och insåg att det finns mycket kvar att uppnå för hennes del.

Väl hemma körde hon så sina styrketräningsövningar och avslutade med den obligatoriska stretchingen. Och åh vad det kändes bra! Trots hållet i spåret var hon så nöjd med att ha tränat. Hon svettades, armmusklerna darrade en aning och hon kände sig nästan hög på endorfiner. Vilken lyckokick! Makena var lycklig hela kvällen trots en låg och seg dag i ryggen. Och än en gång kände hon sig tacksam över att ha funnit sin älskade löpning!

onsdag 8 juli 2009

Rolig billek så här i semestertider

För ett par dagar sedan var Makena inne på mammamummels blogg och läste om en så mysig billek de gjort; att gissa sånger utifrån luriga gåtor. Sådant är precis i Makenas smak och när hela familjen i måndags åkte till Stockholm passade Makena på att göra denna billek med sina barn.

Första gåtan snodde Makena från mammamummel, men resten hittade hon på själv. De var nog i svåraste laget för Makenas pojkar (som inte precis är några sångfåglar). Men Makena hade också en pedagogisk tanke med det hela att de skulle lära sig lite om klassiska barnvisor. Så efter att varje gåta var löst, blev det allsång i bilen! Maken var väl inte överlycklig där han försökte hitta i storstadens trafikvimmel, men barnen blev underhållna och Makena som älskar att sjunga njöt i fulla drag.

Här kommer gåtorna. Kan du gissa sången? ;-)

1. Flerfotat djur råkar ut för vädrets växlingar.

2. Skuttande figur får skydd av luvförsedd filur.

3. Liten och långsam uppmanas att se upp!

4. Liten gosse blev av med sin lurviga stora vän.

5. Liten och mysig får lära sig om dygnets ena hälft.

6. Spelande reptil som inte fick plats.

7. Gröngölingar som saknar både det ena och det andra men är hoppfulla ändå.

8. Lockig och go tills hon delat med sig av sitt lurv till både liten och stor.

9. Varför får blommorna men inte vi när det är vår?

10. Blev störd mitt i maten och fick ont i långa baken.

lördag 4 juli 2009

Boppo fixar tvätt och glass

I den Makenska familjen får barnen inte veckopeng utan någon form av motprestation. Något litet hushållsrelaterat jobb som de väljer tillsammans med en förälder ska genomföras varje vecka för att veckopeng ska bli utbetald. Tidigare flöt detta på och de båda sönerna gjorde sina små jobb och fick en liten slant varje vecka för det. Men sen rann det hela ut i sanden och ingen har fått veckopeng på länge.

Men så kom sommaren och med den värmen och frekventa strandbesök. Sönerna vill varje dag ha glass och då helst den största som GB kan uppbringa. Eftersom det inte är hållbart att fyra barn var och varannan dag ska få vilken glass de vill har Makena beslutat att de får använda sina egna pengar till all annan glass än Piggelin. Boppo började genast spendera och efter några dagar var hans pengar slut. Han kom då på att han ville få veckopeng igen och erbjöd sig att börja hjälpa till med tvätten.

Makena tänkte att han kunde hänga den våta tvätten från en maskin om dagen eller något åt det hållet. Boppo gjorde glatt det. Men sen när den hängda tvätten började torka var han på eget initiativ genast där och tog ner och vek den också. Makena blev om än inte jätte förvånad (hon känner ju sin son) förundrad över hans iver och gav honom lite tips hur han skulle vika t ex handdukar. Omsorgsfullt bredde ha så ut stora badlakan på vardagsrumsgolvet och vek dem efter konstens alla regler. Allt det vikta placerades i de gröna lådorna och så gick han runt till alla familjemedlemmar (inklusive mamman) och informerade dem om att deras låda behövde tömning!

Som om detta inte skulle vara mer än nog gick han så vidare och började på eget initiativ fylla maskinen på nytt med tvätt. Makena fick genast ge en snabblektion i tvättsortering och sen hade han koll på det. Underkläder, sockar, lakan och handdukar går alltid bra med 60 grader. Barnkläder kan behöva 40 grader (kolla med mamma först) osv. Makena fick dock dosera tvättmedel och sätta på. Han frågade hur länge det skulle tvättas och när Makena svarade 1-2 timmar ungefär (hon har inte så bra koll) sa han glatt:

"Då kanske det hinner bli klart så att jag kan hänga det innan jag ska gå och lägga mig!"

Arbetsivern fann inga gränser. Så fort ha fick en ledig stund över. Dvs när hans bästis skulle in och äta eller så, kollade han genast om den våta tvätten hunnit torka så att han kunde vika. Han blev så ivrig att han inte riktigt orkade vänta på att det var helt torrt och Makena började hitta våta plagg i de gröna lådorna. Då fick hon säga ifrån och förklara vikten av att tvätten är helt kruttorr innan den tas ner. Boppo grymtade lite grann.

Nu har detta hållit på i en vecka. Boppo sköter i princip hela tvättproceduren utom att just sätta igång maskinen. (När Makena en gång själv råkade fylla en maskin fick hon minsann höra att det ju var hans jobb!) Och hela tvättproceduren betyder två fulla maskiner om dagen med allt arbete det innebär; Sortera in i maskinen. Ta ut och bära till torkställningen på altanen. Hänga alltihop (han fixar till och med lakan!) Ta ner. Vika och till sist sortera in i de gröna lådorna.

Makena och maken är fulla av förundran! Makena behöver knappt tänka på tvätten, utan tunnan tömmer sig av sig själv och ren vikt tvätt hamnar utan inblandning av Makena i lådorna som då var och en lägger in själva. Makenas arbetsinsats innebär alltså nu för tiden att hjälpa Boppo att sätta på maskinen samt lägga in sin och minstingens tvätt. Det är allt. Boppo sköter resten! Och för denna enorma arbetsinsats får han massor av beröm (stående ovationer under dagens familjeråd) och dubbel veckopeng.

I fredags kom han dock och undrade om det möjligtvis var okej att han är ledig från tvätteriet under helgen? Det får han naturligtvis. Han gör ju långt mer än någon nånsin förväntat! Boppo är själv mycket nöjd med detta arrangemang. För i själva verket tycker han att det är kul att jobba med tvätten, det har han själv sagt och dessutom får han så mycket pengar så att han kan köpa glass varenda gång han åker till stranden!

Den killen vet hur han ska ordna till det för sig. Det ska bli mycket intressant att se vad han tar sig för längre fram när han blir äldre! Och som Makena sagt förut. Ett riktigt gott svärmorsämne, det är han också ;-).

fredag 3 juli 2009

Tvättlyckan utvärderas

För en tid sedan skrev Makena om hur hon hittat vägen till tvättlycka i en flerbarnsfamilj. Kortfattat gick det ut på att få hela familjen involverad i att själva lägga in sina vikta kläder.

Ett antal veckor har nu gått och Makena känner sig redo för en utvädering. Hur har det hela gått?

För det första så har de tre stora barnen varit förvånansvärt flitiga på att tömma sina lådor. Visst har de glömt ibland, men då har Makena bara motiverat med att lådorna bara blir fullare och fullare ju längre de väntat. På det viset har det inte lönat sig att skjuta på det hela. Men det har heller inte varit några protester när Makena påmint. De har bara sagt, "Ja just det ja" ungefär och sen gått iväg och tömt sin låda. Av någon anledning har Makena inte behövt strida nämvärt för denna nya rutin alltså. Helt otroligt! Barnen har dessutom på eget initiativ haft en liten tävling om vem som ska hinna först och tömma och ständigt låtit pappan få veta att han blivit sist *s*. Till och med Jojjan har tömmt sin låda utan protester. Och för alla er som känner henne det minsta lilla förstår ni att detta är mycket, mycket anmärkningsvärt!

För det andra kan Makena konstatera att makens låda nästan alltid blir tömd sist. Han har också varit den som behövt flest påminnelser. Dock har den tillslut blivit tömd och det är ju huvudsaken sumerar Makena.

För det tredje funkar inte riktigt principen att lådan ska tillbaka till tvättstugan. Barnen har villigt burit dit den, men saken är den att i Makenas hus florerar det ständigt så mycket tvätt att lådorna behöver stå framme konstant. Makena har därför för jämnan sex gröna lådor framme på bordet i ena ändan av vardagsrummet. Inte idealiskt. Men Makena kan leva med detta har hon kommit fram till. Kommer det gäster kan de ju lätt som en plätt stuvas undan. Dessutom matchar de vardagsrummets gröna inredning och leksakslådan. Alltid nått.

Summa sumarum blev detta en hellyckad tvättrevolution i den Makenska familjen! Men inte nog med det. Nu har tvättlyckan nått nya oanade höjder. Och detta är så fantastiskt att Makena nästan får nypa sig i armen för att försäkra sig om att hon inte drömmer! Om denna sanna dröm ska ni få höra imorgon. Nu ska nämligen ett par goa killar nattas.

Ha en skön kväll!