lördag 27 juni 2009

En mil avklarad i ljuva sommarkvällen

Idag hände det. Makena sprang en mil! Redan imorse när hon låg och drog sig vid halv åtta snåret var hon riktigt sugen på att knipa den. Men eftersom maken redan åkt till arbetet var detta inte att tänka på. Hon fick hålla sig till tåls.

Men så kom maken hem på framåt kvällen. Han var trött, alla barnen var trötta och bråkiga och Makena var också rätt trött. Hon kände att hon inte skulle tillföra något med att stanna hemma. Snarare göra det hela värre genom att säga fel saker och tappa humöret. Så hon tänkte att det bästa för alla inblandade var att sticka iväg på sitt efterlängtade löppass. Då skulle hon få ny energi och vara sitt vanliga glada jag när hon kom hem tänkte hon.

Så hon försvann in i sovrummet och svidade om till linne och tunna shorts. Tog sin keps och doppade den i poolen. Sen dök hon själv i för att svalka ner sig inför passet. Trots att klockan var över fem på kvällen var det nämligen fortfarande väldigt varm och Makena brukar krokna direkt när hon springer i för varmt väder.

Genomblöt, försedd med vatten, mobil och Mp3-spelare satte hon sig så i bilen på en handduk och körde till spåret. Hon noterade att inte en enda bil stod på parkeringen och inte en människa syntes till denna heta lördagskväll. Annars brukar det alltid vara fullt av folk i och runt spåret. Så inte ikväll alltså. Makena gömde bilnycklarna och traskade iväg i raskt tempo. Efter knappt 2 minuter satte hon igång med själva joggandet och tänkte att hon åtminstone skulle springa 8 km. Det var nämligen helgens pass enligt Tjejmilsprogrammet.

Första varvet avklardes. Långsamt för visso, men det var ju uppvärmingsvarvet också. Värmen kändes inte ett dugg besvärande tackvare hennes blöta keps och kläder. Nästa varv gick lite fortare och det började även kännas lite bättre att springa. Makena, liksom många andra funkar nämligen så, att det tar ett tag att komma igång. Somliga pratar om att andra andningen kommer efter c:a 30 minuter. Och Makena kan nog hålla med. Det var i alla fall hennes erfarenhet när hon sist sprang 8 km. Makena jobbade på och drack lite vatten mellan varje varv. Njöt av den underbara sommarkvällen och skogens fridfullhet. Inte en själ mötte hon och skogen var för stunden hennes egen.

I lurarna hade hon sin pastors undervisning från hans Vårseminarium nyligen. Hon njöt av att få lyssna på denna inspirerande och upplyftande predikan där i spåret. Hemma får hon aldrig ro till sånt, men när hon springer går det hur bra som helst att focusera. Hon blir glad och upprymd och en bättre mor och maka när hon kommer hem. Särskilt denna kväll kunde ju just det komma väl till pass.

Tredje varvet påbörjades och hon tänkte att efter detta varv är det bara en halv kilometer kvar till 8 km. Men samtidigt hade hon kommit in i den där andra andningen och löpningen flöt på så fint så. Kvällssolen silades mellan trädens lövverk och hon tog sig runt med lätthet. Precis i slutet av detta varv flög två duvor upp från snåren och Makena förstod att hon stört.

Fjärde varvet inleddes med inställningen att springa så mycket av det som möjligt. Men detta varv visade sig vara det hittills lättaste av dem alla och då kändes det ju bra dumt att inte passa på att springa en mil trots att hon egentligen bara skulle springa 8 -8,5 km. Mållinjen närmade sig snart och hon spurtade på lite extra de sista 100 metrarna. Klockan stannade på 1:08:16. En helt okej tid för att vara första gången tycker Makena. Och eftersom det gick så bra att springa en mil bestämde hon sig för att hoppa fram några veckor i träningsprogrammet. Hon verkar ju faktiskt vara en smula bättre än hon trott.

Väl hemma kände hon sig som en ny människa. Huset var alldeles tyst och Makena trodde först att hela familjen rymt. Men så hittade hon maken i en soffa läsandes en bok. Och alla barnen var ute och lekte visade det sig. Altanbordet var dukat och potatisen kokade. Makena som åkt iväg drypandes av vatten var nu nästan helt torr. Det säger endel om värmen! Men den hade inte besvärat ett dugg. Makenas rykande färka tips för löpning i värme blir alltså att starta genomblöt från topp till tå. Det visade sig ju fungerar fantastiskt bra! Att grannarna tittade lite undrande på henne när hon klev in droppandes i bilen är smällar hon gärna tar i sammanhanget.

Nu ligger alla barnen och kvällen blev lugn och fin. Makena hade nog helt rätt i att maken skulle klara upp det hela bättre utan henne. Slutet gott alltig gott och Makena har uppnått ännu ett mål. Nästa mål blir att klara milen på 60 minuter. Det tar nog några veckor till, men det känns absolut inte ett dugg omöjligt längre!

torsdag 25 juni 2009

På stranden med sex barn!

Än har Makena ingen semester. Nej då. Hela denna vecka och även nästa hela veckan lång har hon dagbarn från morgon till kväll. Denna vecka är det dessutom minst sagt högsommarvärme ute och att spendera hela dagen på gården är inget alternativ. Igår gick de allihop (utom Boppo som vägrade) till en rolig lekpark på förmidadagen. 45 minuters barnpromenad enkel väg (maken hade bilen). På eftermiddagen badade de i en lite pool och hoppade studsmatta på dagbarnens tomt (de bor nära).

När Makena i morse så tog emot dem igen på morgonen och nästan höll på att förgås av värmen redan innan 10 bestämde hon sig för att på något sätt ta sig till en badplats. Men som ensam vuxen med en sjövild 1,5-åring, en 2-åring, två 4-åringar, en (snart) 7-åring samt en 8,5-åring kändes det alltför våghalsigt att åka till en vanlig badstrand full med folk. Makena började i allafall steka tunnpannkaka (att ha i matsäcken) och packa massa muggar och tallrikar och sånt. När hon var klar hade hon kommit på att hon skulle åka med hela bunten till det egna samhällets lilla badplats; en plats vid ån som rinner förbi och fungerar som en liten badplats för icke kräsna personer. Hon tänkte sig att det skulle finnas lite träd som gav skugga och att de där skulle tillbringa större delen av dagen.

Påväg dit inhandlades lite frukt, bullar och kex och sen var det bad nästa. Hon parkerade på fotbollsplanen som ligger en liten bit ifrån vattnet och så hjälptes de åt att konka på alla handdukar, fika, mat, badringar, bollar och allt vad det var. 4-åriga Jojjan kämpade så tappert på med kylväskan och orkade nästan ända fram innan Boppo tog över hennes börda.

Väl framme vid vattnet höll dock Makena på att tappa modet direkt. En starkt gassande sol på en hård lerig liten strand med ogivande gräs var vad som bjöds. Inte minsta tillstymmelse till skugga så långt ögat nådde. Makena höll dock god min och bytte snabbt om till badkläder och dök i för att sen klara av att hjälpa alla de övriga att få på sig sitt. Väl nerkyld kändes det genast mycket bättre och Makena tänkte att de skulle nog kunna stanna ett par timmar i allafall.

Alla barnen blev klara och började bada och ha kul. 4-åringarna var de mest badglada av dem alla. De började leka en massa outgrundliga lekar och hade knappt tid att komma upp och fika. Nonno försökte fånga småspigg och småttingarna höll mest till vid kanten och doppade på sin höjd fötterna. Boppo (som är lite av en badkruka) doppade sig till midjan lite snabbt och övergick sedan till aktiviteter på land (fotboll, bilkort och tennis). Makena satt på handduken och bara hade det skönt och höll uppsikt över det hela. Emellanåt tog hon med sig en liten småtting i taget och doppade ner dem i vattnet. De hade ju inte vett att svalka sig själva. Och lugnet fortsatte. Det enda som blev lite trixit var att få minstingen att somna när hon visade tydliga tecken på trötthet. Men det löstes sedan genom att hämta en sjal från bilen. I den somnade hon sen inom 5 minuter och kunde sen läggas ner på en liten flytmadrass och sov sen där en god stund. Annars kunde Makena som sagt sitta på sin handduk mest hela tiden, dricka kaffe, dela ut pannkakor och saft. Emellanåt fick hon ta en liten simtur för att hämta badringen som hade en tendes att flyta iväg. Men det var ju bara härligt! Så underbart att simma genom det svala vattnet, se den blå himlen och det höga vajjande gräset och höra en traktor köra på åkern. Framåt lite senare eftermiddag såg även 2-åringen väldigt trött ut. Då bara la Makena ner henne på handduken, övertygade henne om att hon skulle sova och sjöng en liten vaggvisa om och om igen tills hon slocknade. Det tog väl knappt mer än 5 minuter det heller. De stora grabbarna spelade fotboll eller satt och spelade med bilkort. 4-åringarna höll alltjämt till i vattnet.

Och inte blev de kvar bara ett par timmar som Makena trott i början. När det där emot gått nästan 6 timmar började Makena tycka att det var dax att åka hem. 4-åringarna som ville ligga kvar i vattnet var först inte så pigga på det, men alla kom och klädde på sig under smidiga former. De delade åter upp packningen emellan sig och gick tillbaka mot bilen. Makena kunde konstatera att det varit en över förväntan lyckad dag! Inte en enda gång blev det något bråk, gnäll eller tjafs. Alla hade varit helt fantastiskt harmoniska och Makena hade haft den lugnaste dagen på länge.

Nu väntar grillat kött och sen jordgubbar ute på altanen. Makena känner att solen tagit hennes rygg en aning för mycket (hon glömde visst att smörja in sig själv) och är en aning matt. Men hon känner sig glad och nöjd med att dagen varit så härlig och att det gick så bra att bada med sex barn ensam. Det ger hopp om även nästa vecka om den skulle visa sig bli varm den också.

Förövrigt har den onda rumpan gått över och det är fritt fram att ta sig ett löparpass antingen ikväll eller imorgon. Men det lutar nog mot imorgon trots allt. Ha en skön sommarkväll alla!

onsdag 24 juni 2009

Rumpbekymmer

Idag haltar Makena lite lätt. Hon tror att hon fått någon sträckning i ena sidan av rumpan eller något i den stilen. Hon tror det hände igår kväll. Makena har nämligen hoppat på träningsprogrammet: Tjejmilen på 60 minuter alldeles nyligen. Och igår skulle det först joggas lugnt i 14 minuter, sedan stretchas i 5 minuter, fartlek i 13 minuter och så nerjogg i 7 minuter. Det var när hon satt där mitt i skogen och blev uppäten av aggresiva myggor det hände. Hon stretchade musklerna på ena rumpsidan. Den övning hon gör är väldigt effektiv och det drar genast till väldigt i muskeln om man inte ser upp. Igår drog det troligen i för hårt. För redan igår när hon kom hem kände hon sig lite öm och idag har det bara blivit värre alltefter som dagen gått. Hon hoppas att det hela snabbt läker ut av sig självt och inte blir något värre. Alldeles nyss har hon nämligen läst på sunesons blogg om hans rumpproblem som visade sig vara Piriformissyndrom. Det känns ju då lite olustigt att själv få ont i rumpan liksom. Hon brukar dessutom lite då och då ha känningar i just den ischiasnerven. Men troligen är det ju bara en liten ofarlig sträckning som inte ska få sätta några käppar för Makenas löpsugna ben. Hon får ta det lite lugnt och stretcha mjukare i framtiden helt enkelt.

Det har blivit rätt mycket löpningsinlägg på sista tiden. För icke löpfrälsta kan hon trösta med att det snart kommer ett "organisera mera" inlägg. Och det handlar om en lösning som får Makena att le flera gånger om dan!

lördag 20 juni 2009

En timme!

Idag kände Makena att det var dax att på allvar börja sträcka sig mot milen! Hon laddade upp med vattenflaska, mobil (för tidtagningen) och mp3-spelare och satte sig på cykeln och trampade iväg mot skogen. Tidigare har hon bara sprungit 2,5 km-spåret i den skogen, men nu var det läge att utforska andra stigar och leder. Hon kände liksom inte för att springa runt runt i det korta spåret. Hon låste cykeln vid fotbollsplanen, lade den lilla nyckel i säkert förvar innanför strumpan och joggade iväg bort mot den s k Storskogen. Ganska snart kom en ganska brant och lång stigning och Makena valde faktiskt att gå den sträckan. Pulsen ökade ändå kan hon försäkra. Men sen joggade hon hela vägen. Hon hittade snart en grusväg och följde den länge. När den tog slut vände hon och tog av på en led på tillbaka vägen. Skogen tätnade och stigen blev smalare. Hon kände det nästan som att hon sprang i en grönskande tunnel. Rätt var det var såg hon på nära håll en liten söt ekorre som kilade upp i ett av träden och hon kände sig åter så levande och nära naturen. När denna härliga stig så småningom ebbade ut en smal, smal stig omgiven av höga brännässlor vände hon igen. Hon fortsatte att springa ömsom på den första vägen, ömsom på en och annan led hon hamnade på. Det är ett virrvarr av leder och stigar i Storskogen och hon ska vid tillfälle ta reda på lite mer om hur de egentligen går. Nu var hon bara nöjd med att få upptäcka nya spännande stigar och slippa springa i förutsägbara spår. Efter nästan en timme närmade hon sig åter utgångspunkten och tog ett extra varv runt fotbollsplanen för att få ihop till en timme.

Joggningen kändes till en början lite trög. Inte tunga ben eller så, men bara svårt att springa speciellt fort. Hon fortsatte också att hålla ett lite lugnare tempo än vanligt eftersom hon ju skulle springa längre än vanligt. Efter ca 30 minuters springande kom hon dock in i någon slags andra andning och stegen gick lättare och tiden flög fram. Vips hade hon nästan sprungit en timme som sagt och kände sig supernöjd med det. Kroppen lät dock Makena veta att den jobbat ovanligt länge. Hon fick nämligen för första gången skavsår (dock väldigt lindriga) på båda hälarna, en blåsa emellan ett par tår och dessutom skavsår under ena armen(!) Det sista var en helt ny erfarenhet kan hon avslöja. Men hon vet ju att maratonlöpare brukar kunna få det, så hon kände sig i gott sällskap även om hon inte sprungit ens en mil. 8,8 km fick hon ihop i alla fall och nu är hennes första delmål med sin löpning; att springa 1 mil, inte alls utom synhåll längre. Vem vet? Hon kanske kniper den redan på nästa runda!

torsdag 18 juni 2009

Jogging in the rain!

Makena satt och läste lite löparbloggar och fick på Linas träningsblogg syn på ett för kvällen passande löparcitat:

"När det öser ned och du löper vidare genom regnet, finns det tillfredsställese i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det."
Peter Snell
Makena läste och saken var klar. På med träningskläderna och ut i regnet! Hon startade med att i rask takt gå längst bort till närmsta grönområdes början. Sen satte hon igång klockan och började jogga i det tunga blöta gräset. Visserligen öste det inte ned, men Makena kände sig ändå rätt nöjd med vetskapen att hon var ute och joggade medan hennes grannar satt inne i sina varma hus och myste, såg på TV eller vad de nu gjorde.
Hon valde dock inte att springa i det tunga blöta gräset istället för på grusvägen bredvid för att ytterligare öka på tillfredsställelsen. Detta omak gjorde hon sig helt enkelt för att skona sina känsliga benhinnor. Detta var nämligen den första joggingrundan sedan i lördags då benhinnorna sa ifrån på skarpen när hon sprang. Benhinnorna har fått vila och Makena har sedan dess låtit resten av kroppen få ägna sig åt lite cykling och styrketräning. Men för att inte utmana ödet höll hon sig som sagt till mjukt underlag. Hon sprang så långt gräset räckte, korsade en stor väg och tog sig via kyrkans gräsmatta vidare ner till fotbollsplanerna och den s k badplatsen i området. Till en början såg hon inte till en själ, men så dök en hund och dennes matte upp och tillfredställelsen fick sig en liten törn. Hon var inte helt ensam ute i regnet trots allt. Nästan framme vid badplatsen (eller den stora pölen för att komma närmare sanningen) såg hon ännu en matte med sin hund. En stor svart hund hade hon och innan Makena hunnit få nästa tillfredställelsetörn kom plötsligt den stora svarta hunden springande i full fart rakt emot Makena! Hundägaren ropade och ropade men hunden vägrade lyda och kom ända fram. Makena som har stor respekt för hundar, men vet att man inte ska visa rädsla saktade ner och började gå. När hunden skuttade emot henne stannade hon, tittade den rakt i ögonen och hälsade. Hundägaren kom springande och sa ursäktande att hunden tycker så mycket om att leka med människor som springer. Se där ja. Makena joggade vidare och hoppades att hunden inte skulle följa efter. Hon konstaterade samtidigt att hon nu måste vara helt botad från all form av hundskräck eftersom incidenten inte gjorde henne det minsta rädd och pulsen ökade inte den heller. Och väl är väl det. För är det något man möter när man är ute och springer så är det just hundar. Och lösa brukar de vara också.
Nå väl. Makena vände och började springa hemåt. Men inte raka spåret. Hon tog istället vägen igenom ett parti med högt gräs och blev alldeles dyblöt upp till låren. Regnet tilltog i styrka och tillfredställelsen ökade markant! Upp på väggrenen, över en bro och sen vände hon för att springa hem. De redan väldämpade skorna var nu ytterligare dämade med allt vatten hon fått in i dem och hon tänkte att detta nästan måste likna vattenjoggning.
Blöt, men varm och glad stannade hon och stoppade klockan. Den visade 34 minuter. 34 minuter av ren och skär tillfredsställelse var vad det var! Och inte blev den mindre av att benhinnorna hållit måttet och inte smärtat det minsta. Det var en mycket nöjd och blöt Makena som sen stretchade hemma i köket.

måndag 15 juni 2009

Att leva i ögonblicket

Makena strävar efter att leva i nuet. Likt många andra har hon haft väldigt svårt för det. Hon har alltid gärna velat ligga ett steg före. Gruvat sig för saker i förväg osv.

För några år sedan blev hon djupt deprimerad efter ett missfall. För att få vardagen att fungera då var enda sättet att leva i nuet. Hon minns hur hon fick anstränga sig och liksom ramsa för sig själv om vad hon gjorde: "Jag diskar. Det finns inget annat just nu. Jag diskar. Det finns bara denna disk".


Men sen blev hon så småningom bättre och hon föll tillbaka i sitt gamla mönster att tänka på massor av saker samtidigt. Och hon har inte tänkt att det skulle vara något fel i det. Förutom att hon lätt blev trött och irriterad förstås. Men vad kunde hon göra åt det? Det är ju hennes personlighet. Eller?


Makena har tänkt om. För en tid sedan fick hon höra talas om en bok (tusen tack Agda-Magda!) som heter: "Mitt liv i dina händer" skriven av Wilfrid Stinissen. Och vilken underbart bok sen! Makena har blivit helt ny sedan hon började läsa den. En sak som så tydligt kommer fram i denna bok är just vikten av att leva i nuet. Och inte bara i nuet, utan i ögonblicket! Men då inte främst för att bli mindre stressade, utan för att kunna möta Gud! Stinissen skriver: "Guds oändlighet möter vi bara i ögonblicket. Ju mer vi är samlade i ögonblicket, desto tydligare uppenbarar sig Guds eviga nu."


Makena har fått en aha-upplevelse! Sedan hon börjat försöka leva så, har livet blivit så mycket lättare och härligare att leva. Och svåra saker blir mer hanterbara. Hon går igenom en svår tid just nu pga av att hennes pappa blivit sjuk och personlighetsförändrad. Hon har kännt sig uppriven och undrat hur hon ska kunna klara av sin mammaroll och alla sina dagliga uppgifter när det stundom känns som om hon går sönder på insidan? Då har hon blivit påmind om att leva i ögonblicket. När hon suttit vid sin pappas sida har hon varit precis där. Hon har hållit hans hand och vetat att just nu betyder hon hela världen för honom. När hon varit hemma med barnen och gråten lurat som en störtflod bakom ögonlocken har hon tittat djupt i barnets ögon. Verkligen sett barnet och varit allt för det barnet där och då. Och vilken frid som infinner sig när man lever så! Och precis som Stinissen skriver har hon funnit Gud i ögonblicket. Hon har följt lilla ettåriga S över ängen. Tillsammans med honom böjt sig ner och plockat upp en överblommad maskros och till båda deras lycka i den hittat en pytteliten grön lus gömd i blomman. Och hon har kännt Guds storhet! Han fanns där vid blomman.


Men att leva i ögonblicket är ett så helt nytt sätt att tänka att det ännu krävs mycket övning. Makena glömmer ofta bort sig och bara flyger fram över det dagliga med den vanliga ouppmärksamheten. Men så kommer hon på det igen och stannar upp.


Nu imorse kom hon på det precis när hon höll på att sleva upp gröten till barnen. Hon stannade upp och tänkte efter. Var finns Gud i just detta ögonblick? Och genast fylldes hon av en stor tacksamhet att hon har gröt att ge till sina barn! Att hennes barn inte behöver gå hungriga, utan kan äta sig mätta och belåtna. Och hon tackade Gud! En så vanlig uppgift som frukoststöket blev till en välsignad stund med den Evige. Han fanns där i det ögonblicket och hade hon inte stannat upp hade hon missat Honom. Han finns överallt hela tiden. Vi behöver bara stanna upp för att upptäcka det. Och möta Honom i ögonblicket.



fredag 12 juni 2009

En liten bit mammalycka

Fyraåriga Jojjan kommer in till Makena som ligger och vilar. "Stör mig inte," säger Makena "jag måste få sova lite nu." "Men jag måste gosa med dig!" säger Jojjan och kryper ner bredvid Makena och ger henne en blöt puss mitt på mun. "Jag måste se dig varje dag!" fortsätter Jojjan och kramar Makena innerligt och klappar henne på kinden.

Sen ligger de så en liten stund. Tätt tillsammans under täcket och småpratar. Makena myser och tänker på hur stort det egentligen är att vara den viktigaste personen i ett barns liv. Ja visst är pappa också viktig, men just för tillfället är Jojjan i en s k mammig period och kan inte få nog av sin lilla mamma. "Jag är en ganska mysig tjej jag!" säger Jojjan tillslut och springer iväg för att se om Bolibompa börjat.

När Makena någon timme senare sitter och äter uppvärmda rester ropar Jojjan: "Fääärdig." "Vadå färdig?" frågar Makena yrvaket. "Jag har ju bajsat färdigt!" svarar Jojjan med självklar stämma. Makena går till badrummet och öppnar dörren. Där möts hon av en bar rumpa som står rakt upp i vädret redo för torkning. Makena torkar och tänker att det finns inget bättre i hela världen än att få vara just en mamma.

torsdag 11 juni 2009

Sega ben, snigelfejder och nytt rekord!

Idag kände Makena inte alls för att springa. Men hon hade just varit ute på en promenad och löparskorna var redan på. Visserligen var hon inte klädd för löpning, utan hade på sig vanliga jeans och en tröja. Hon dividerade med sig själv. Springa eller inte springa? Benen kändes tunga och sega och var det inte bättre att stanna hemma? Tillslut bestämde hon sig iallafall för att sticka iväg. 1 kilometer är bättre än ingen resonerade hon. Tänkt och gjort! Hon satte igång klockan och joggade iväg. Denna gången provade hon ytterligare en ny väg. Hon tittade på husen och tomterna och konstaterade att en av familjerna verkligen sett till att deras ungar ska slippa ha tråkigt i sommar. På gården fanns nämligen inte mindre än en stor pool, en stor studsmatta och två ganska stora fotbollsmål! Makena fortsatte och konstaterade vidare att hon ingalunda var ensam på vägen. Nej, en hel koloni med sniglar gjorde henne så snällt sällskap.

Efter en stund tog vägen slut. Makena trodde först att hon skulle bli tvungen att vända, men se då uppenbarade sig en liten stig. Makena fortsatte på den lilla stigen och till sin stora förundran ledde den snart till en liten tunnel. Knappt högre än Makena själv. Makena sprang igenom tunneln som gick under järnvägen och tyckte det hela var lite kul. Hon kunde riktigt se framför sig hur barnen i gårdarna runt om brukar leka och ha skoj där. En och annan tonåring med föresten. Inte ens denna lilla osynliga tunnel var nämligen förskonad från det obligatoriska klottret.

Efter tunneln kom Makena upp på stora vägen. Även här hade hon sällskap av en ansenlig mängd sniglar med stora hus. Benen kändes mycket sega och stela och Makena tänkte att snart vänder hon och springer hem igen. Men hon fortsatte och sa sig själv att bara springa till nästa kurva. När hon var där tyckte hon det var fånigt nära till T-korsningen och bestämde sig för att springa ända till den innan hon vände. Benen protesterade och hon hade även lite känningar i ena benhinnan. Men envis som hon är lubbade hon vidare och vände sen framme vid korsningen. Nu var det bara att springa hem igen. Fast på motsatt sida om vägen förstås. Här fanns det också sniglar. Men inte lika många och bara svarta mördarsniglar. Hussniglarna lyste med sin frånvaro. Hon tänkte att de kanske har var sin sida om vägen och ligger i krig med varandra ungefär som Röda och Vita rosen.

När hon åter sprungit igenom tunneln och inte hade mer än någon dryg kilometer kvar hem kändes det väldigt motigt i benen. Benhinnan kändes inte längre av, men det var som om benen plötsligt förvandlats till bly och aldrig hade hört talas om att de skulle springa. Då kom Makena ihåg att en bloggande löpare som hon följer brukar peppa sig själv med ett särskillt mantra. Makena apade efter och började genast meditera för sig själv: "Jag är stark, jag kan och jag ger inte upp" Om och om igen mediterade hon denna ramsa och faktiskt gick det lättare att springa och hon fick mera spänst i stegen. Snart var hon hemma och hade sprungit i över 30 minuter. Hon som sa sig själv att vara nöjd om hon bara tog en 10 minuters runda. Att lura sig själv är något som funkar mycket bra på Makena! När hon sedan mätte upp sträckan visade det sig att hon sprungit 6 kilometer. Och med en medelhastighet på 5,24 min/km! Makena trodde knappt det var sant. Om det stämmer så slog hon nytt personligt rekord. Och det på en runda som hon inte ens kände för att springa. Där ser man att det inte är någon ide att lita på känslorna. Har man betämt sig så är det bara att sticka iväg. Kvittar hur det känns. Efteråt känns det iallfall alltid super. Det kan Makena intyga!

torsdag 4 juni 2009

En fantastisk kvällstur!

Igår kväll kände Makena att hon nog ville ut och springa. Samtidigt kändes det konstigt motigt. I färskt minne hade hon nämligen en misslyckad joggingtur på ynka 2,5 km. Den dagen (det var i måndags) var det varmt och en gassande sol sken obarmhärtigt på Makena som orkeslös masade sig runt spåret vid lunchtid. Torr i munnen och otroligt törstig var hon och hon bannade sig själv för att hon inte tagit med vatten. Samtidigt kunde hon inte riktigt tro att det enbart var värmens fel att hon knappt tog sig runt. Hon kom hem arg och frustrerad och var orolig att hon höll på att bli förkyld. För att motverka denna eventuella förkylning som säkert bara fanns i hennes fantasi svalde hon två vitlöksklyftor och fick ont i magen av allt vatten hon sköljt ner dem med. Nåväl. Förkylningen uteblev.

Tillbaka till gårdagskvällen. Klockan närmade sig 21 och Makena, trött och lite låg bestämde sig iallafall för att ge joggningen en chans. På med skorna och ut på ren vres. Hon började jogga lite lätt och bestämde sig för att jogga utefter vägen mot ett samhälle ett par kilometer bort. Åt det hållet hade hon aldrig sprungit och ville ha en ny runda för att uppamma lite entusiasm. Att springa runt runt i ett givet spår är nämligen inte riktigt Makenas grej har hon kommit på. Ofta har hon kommit på sig själv med att bara längta till mål. "Åh nu är det den svängen...och så den där tråkiga raksträckan...". Löpningen blir inte rolig och lustfylld som den ska vara. Då är det mycket roligare att variera sina rundor och upptäcka nya vägar och stigar tycker Makena. Och på något konstigt vis blir det mycket lättare att springa. Ibland känns det nästan som att hon flyger fram.

Igår var en sådan gång! I och för sig kanske en landsväg inte låter som den mest spännande väg man kan ta. Men Makena njöt i fulla drag! Solen höll sakta på att gå ner och Makena blickade ut över de öppna fälten. Det höga gräset böjde sig lätt för den svaga vinden. Borta vid skogsbrynet en och annan villa eller faluröd lada. En fågel över skyn och Makena kände sig som ett med naturen där hon flög fram. Ja för det var så det kändes igår. Hon kunde trycka ifrån med tårna och bara efter några minuter börja hålla ett (för henne) ganska högt tempo. Det kändes fantastiskt. När hon närmade sig T-korsningen vid det lilla samhället började hon köra några korta koordinationspass. Dvs från lätt jogg succesivt öka tempot till nästan max under ca 70-100 m. Varva med snabb gång och så jogga upp till nästan max igen. Makena körde fyra sådana vändor och återgick sedan till det tidigare tempot. Vid detta laget hade hon svängt av till vänster och börjat springa på vägen som så småningom leder till en badplats Makena med familj brukar besöka. Hon tyckte det kändes tråkigt att vända redan vid vägskälet och tänkte att orkar hon inte springa hela vägen hem sen, kan hon ju alltid ringa och be maken hämta upp henne. Trygg med denna förvissning fortsatte hon springa. Hon lämnade snart bebyggelsen bakom sig och omgavs av skog. Vid vägkanten växte blommor av alla de slag. Midsommarblommster, Smörblommor, Hundkex, Förgätmigej, smultronplantor och till och med Liljekonvalj! Makena tänkte där hon sprang att det är mycket man missar när man bara susar förbi i bil.

Vid en avtagsväg vände hon (hon måste ju ha något vägmärke när hon sedan ska märka upp sträckan på eniro.se). Hon tänkte att hon skulle springa så länge hon orkade och sedan ringa maken. Men benen kändes fortfarande förvånansvärt lätta och flåset var det ingen fara med. När hon hade någon km kvar till hemmet såg hon en grävlig försvinna ner i diket. Då blev hon lite rädd och hoppades att grävligen inte skulle få för sig att komma fram igen och hugga tag i hennes ben. Det gjorde den inte och snart var Makena hemma. Hon hade utan problem orkat ända hem. Sträckan mättes upp till nästan 7 km och hon slog nytt personligt rekord i medelhastighet. Redan i duschen längtade hon till nästa pass och hon tänkte att snart knäcker hon en mil. Löpning är underbart för alla som inte vet och Makena är så glad över att hon funnit denna underbara värld!