torsdag 31 maj 2007

Gud och min symaskin!

Det har hänt mig en lite märklig grej. Eller egentligen är den inte alls märklig ju, men väldigt speciell ändå! Jag hade nämligen ägnat delar av gårdagen till att klippa till tyg till en sommarklänning åt Jojjan. På kvällen när alla barnen somnat, så skulle jag då sätta igång att sy ihop det hela. Sätter mig och trär om maskinen i rätt färg, lägger tyget till rätta och ska just börja sy, när övertråden plötsligt fastnar och vägrar åta sig något som helst sömnadsarbete! Jag trär om flera gånger, synar maskinen, funderar och grubblar på vad det kan bero på. Men hur jag än bär mig åt, så vill inte övertråden samarbeta!

Alla som själva är ägare till en symaskin och som också använder den då och då, vet hur frustrerande det är när symaskiner plötsligt börjar bråka med en utan orsak! I alla fall är jag av en mindre tålmodig natur (i synnerhet när det gäller krånglande symaskiner!) och tappar lätt humöret. Men istället för att hettsa upp mig till icke hälsosamma höjder och låta mitt dåliga humör gå ut över min intet ont anande make, suckade jag istället en bön om hjälp till Gud. Det visade sig vara ett bra drag denna afton! För i samma stund som jag i tanken suckade denna lilla bön, upplevde jag Gud på insidan, ja man skulle kunna säga att jag faktiskt uppfattade att Gud talade med mig! Han påminde mig lite milt om att jag denna kväll blivit så upptagen med mitt sömnadsprojekt att jag glömt min dagliga stund med Honom som jag brukar försöka ta varje kväll när barnen somnat. Och jag upplevde att han sa att om jag bara släppte maskinen nu och istället tog några minuter med Honom, så skulle det ordna sig med maskinen. Det var en så tydlig förnimmelse att jag genast tog Honom på orden och gick för att läsa min Bibel!

Gissa nu vad som hände i morse när jag vaknade! Jag var rätt morgontrött och kände inte direkt för att lämna min varma säng. Men så kom jag att tänka på klänningen jag hade lämnat åt sitt öde kvällen innan och hoppade upp full av förväntan på att maskinen nu skulle samarbeta! Tro det eller ej, men när jag nu på morgonen satte mig vid maskinen så kändes tråden först lite trög, men så provade jag att sy och det fungerade perfekt! Kalla det tillfällighet om du vill, men jag är säker på att Gud på något vis fixade maskinen åt mig under natten bara för att jag hade litat på den inre maningen kvällen innan!

Tänk att Gud, som ju håller hela världen och universum i sin hand, också har tid för en vanlig hemmamammas små bekymmer en regning onsdagskväll! Det är stort!

måndag 28 maj 2007

Ibland kan man bli lite avis!

-Avis på dagisföräldrarna alltså! Ja det händer faktisk. För det allra mesta njuter jag av att kunna vara hemma med mina små. Det är ju så skönt att slippa kombinera förvärvsarbete med barn. Slippa ständiga dagissmittor och vabbande med allt vad det innebär, slippa stressen mellan dagis, jobb och mataffär och sen finna att arbetet fortsätter när man kommit hem. Allt det där är jag inte ett dugg avis på! Men vissa dagar vore det rätt praktiskt att ha en dagisplats måste jag medge. Idag var en sådan dag då det inte varit helt fel!

Boppo hade nämligen tid på Ögonmotagningen på Akademiska idag 8:30. Självklart måste jag då ta med alla barnen dit eftersom maken jobbar och barnvakter inte växer på träden här i omgivningarna. Så efter att ha forserat in frukost i tre morgontrötta barn, tåligt väntat på att Nonno skulle bli klar med nr 2 på toan och på rekordtid sett till att alla barn blev klädda för regnväder, skyndar vi till bussen som går strax efter 7. I samhället en mil hemifrån hoppar vi av och går först till macken och ställer oss i den förvånansvärt långa kön för att växla till lite parkeringspengar. Sen kan vi packa in mamma, barn och vagn i bilen (som maken parkerade där i morse) och fortsätta mot stan! Väl framme i stan, är jag väl lite trött och förvirrad och råkar köra en omväg i den sega morgontrafiken. Men jag kommer iallafall fram till sjukhuset i hyffsat god tid. Parkerar vid Friskis (på sjukhuset är det ju omöjligt att hitta parkering ju!) och börjar traska upp mot sjukhuset med barnen. De kämpar tappert på och småspringer för att hålla jämna steg med den nu lite stressade mamman. Med 4 minuters marginal kommer vi slutligen in på Ögonmottagningen, men kan dock inte anmäla oss föränn 20 minuter senare pga kassakön. Det var nog ändå ingen brådska för det tar sen ytterligare en bra stund innan Boppo ropas upp.

Nu börjar utmaningen med att vara med Boppo och prata med doktorn och samtidigt hålla de andra två i schak. Totalt tog besöket nästan två timmar. (Tack och lov för att det finns ett lekrum med varierade leksaker för alla åldrar!!!). Jag pendlar alltså under denna tid mellan olika läkarrum, lekrum och toalett (Jojjan har ganska nyligen slutat med blöja). Boppo är så duktig och läser bokstäver på tavla, får droppar och ställer upp på alla möjliga undersökningar av ögonen. De mindre barnen håller sig faktiskt förvånansvärt lugna och nöjda. Nonno är väldigt intresserad av allt läkaren gör och ska vara med där inne hela tiden (om än med en hel del myror i baken) och Jojjan och jag går lite ut och in mellan ovan nämnda ställen. En enda liten gång under dessa två timmar råkar jag missa att Jojjan sticker iväg en bit medan jag pratar med doktorn. Tror ni inte en sur sjukhusvärd råkar dyka upp just då och irriterat be mig hålla ordning på mina ungar?! Som om jag inte gjort precis det hela tiden!

Egentligen borde jag väl inte klaga. Det hela gick ju trots allt riktigt smärtfritt (även om jag har en liten trotsmaja med stark vilja). Men man blir ju ändå rätt slut av en sådan här "utflykt" med barnen. Man (i alla fall jag) spänner sig lite hela tiden för att man ju vet att det hela kan spåra ur när som helst. Tänk så skönt det hade varit om man istället hade kunnat lämna de två mindre barnen på ett dagis och sedan i lugn och ro åkt med stora killen till doktorn! Då kunde ju det hela blivit riktigt trevligt och avkopplande!

Men för det allra mesta är jag som sagt inte alls avundsjuk på dagisföräldrarna. Men ibland, bara ibland, kan man snegla en aning avundsjukt på de andra föräldrarna i väntrummet som bara har ett barn med sig. Och ibland, bara ibland kan man bli en aning less på att ha hela barnaskaran med sig överallt dit man ska...

söndag 27 maj 2007

Min morsdagsmorgon

Som mor i huset en morsdagsmorgon, hade jag ett stilla litet hopp om att maken glatt och frivilligt skulle gå upp och ta hand om barnen (läs Jojjan), som brukar vakna mellan 6-6:30 sådär. Men när Jojjan vid 6-tiden började ropa: "Mamma! Ja akna!" (fritt översatt "Mamma, nu har jag vaknat, kom och hämta mig innan jag går upp i falsett!!!) rördes inte en fena hos den djupt sovande maken. Efter ihärdigt sparkande från min sida frågade han emellertid sömnigt vem Jojjan är? Och efter att jag (i inte alltför trevlig ton är jag rädd) upplyst honom om att det är hans dotter och att han nu förväntas gå upp med henne, masar han sig iväg. Till min stora förvåning (och förtret) kommer han dock tillbaka utan barn! Han påstår att hon inte ville komma... Efter några ytterligare hödljuda rop från spjällsängen kommer Boppo upp och erbjuder Jojjan sin hjälp. Han drar fram Jojjans lilla bord till sängen för att hon ska kunna komma ner, men det lyckas tydligen inte. Tillslut lyckas jag dock få maken att hämta vår morgossolstråle och till min andra stora förvåning denna soliga morsdagsmorgon, lägger hon sig faktiskt och gosar med pappa! (Annars brukar hon alltid kräva att få ligga klistrad ovanpå mig under mitt varma goa täcke och klänga fram och tillbaka, så att all fortsatt sömn är utesluten.) Jag får väl se det som hennes morsdagsgåva till mig att hon lät mig sova vidare...en stund. För lite senare, framåt 6:30, kryper hon ändå ner hos mig. Men denna morgon var det faktiskt riktigt mysigt! Hon lade sig nämligen lite smidigt på sidan (om än klistrad) om mig och så satte hon igång att sjunga den allra sötaste lilla sång för mig! Sin alldeles egna tolkning av "Lille katt"!

Lille tatt, Lille tatt, Lille tatt, Lille tatt

Lille mo, Lille mo, Lille mo, Lille mo

Lille doda, Lille doda, Lille doda, Lille doda

(tatt=katt, mo=ko, doda=groda)

Så trots att starten av min morsdagsmorgon inte riktigt blev som jag önskat (frukost på sängen lyste med sin frånvaro), så blev den ändå riktigt minnesvärd tack vare min underbara lilla unge!

(Och maken gick faktiskt upp till slut och jag fick sova en bra stund till och sen komma till dukat frukostbord!:))

lördag 26 maj 2007

Pengar, det behöver man!

Far och son hade idag en lite konversation över detta ämne...

Boppo: Pappa, kan man önska sig pengar när man fyller år?
Pappa: Javisst kan man väl det!
Boppo: Okej...då önskar jag mig en 100-lapp!
Pappa: Jaha ja.
Boppo: ...och så en 500-lapp!
Pappa: Oj! Då har du 600 kr! Det är ju mycket pengar. Vad ska du ha dem till?
Boppo: Jo du förstår, jag behöver pengar!
Pappa: Varför behöver du pengar då?
Boppo: Till att köpa saker!
Pappa: Vad ska du köpa då?
Boppo: Ja...hmm...Jag ska köpa nya sport skor...och en till flugsmällare, cocacolaglas och...några blyertspennor!

Mammas reflektion:

Sportskor tycker Boppo nog inte han kan få nog av! Han ska bli fotbollsproffs och då måste man ju ha snabba bra skor, det fattar ju vem som helst! Flugsmällare har vi visserligen redan tre stycken, men kanske han nu märkt att det börjar komma in mycket flugor så här på försommaren och anser att det behövs minst fyra familjemedlemar som jobbar heltid med varsin flugsmällare för att hålla stånd emot dessa? Även om jag personligen ser vår myrinvasion i köket som betydligt mer akut! Eller han kanske tänker sig att vi ska jaga myror med smällare också? Att Boppo anser sig behöva köpa nya cocacola glas kan jag mycket väl förstå! Lillasyster Jojjan hade nämligen sönder ett av de två vi har för någon vecka sedan och bara någon dag senare hade Nonno sönder det andra. Det är ju katastrof! Han och Nonno som brukar ha varsitt att dricka ur med sugrör! Och eftersom föräldrarna fortfarande inte gjort något åt saken, ser Boppo det väl som den enda utvägen att han skaffar sig pengar till att köpa nya glas! Blyertspennor har ju Boppo lärt sig i förskoleklassen att man använder när man skriver. Och den enda han har brukar Jojjan hela tiden försöka lägga beslag på. Så det är ju helt naturligt att han anser sig behöva fler för säkerhetsskull.

Det vår käre son antagligen inte tänkt på angående allt detta, är att han inte fyller år förrän efter jul! Så Boppo lär få dras med sina (helt okej) sportskor hela denna sommar och höst iallafall. Flugorna och myrorna lär ha hunnit både övermanna oss, gå i ide och dö innan han hinner få tag i ytterligare en oumbärlig flugsmällare. Vad glasen beträffar har han säkert för länge sen glömt dem vid det laget (fast helt säkert är det förståss inte med hans extremt skarpa minne). Men lite fler blyertspennor ska väl vi föräldrar ändå kunnat fixa fram innan jul!

Det är i vilket fall som helst glädjande, att Boppo redan vid 6 års ålder, förstår att lägga pengar på vettiga saker man behöver! Och inte på godis och ännu fler leksaker som vi ju redan har så det räcker och blir över. Tänk om denna ansvarsfullhet kunde fortsätta ända in i tonåren! Det vore ju fantastiskt!! Speciellt med tanke på att lillasyster Jojjan, vid blott 2-års ålder, redan börjat visa stort intresse för kläder, smink och smycken. Hon har (som om det skulle behövas) dessutom en faster som är mycket duktig på att spendera pengar på ovan nämda saker (och vi har ju sett vad det har fått för följder...). Och med tanke på att denna välmenande faster redan dyrt och heligt har lovat vår lilla oskuldsfulla Jojja att lära henne allt hon kan, lär vi behöva alla ekonomiskt sinnade söner (och döttrar) vi kan komma över!!! Eller ska vi kanske försöka få Boppo att lära Jojjan allt han kan istället?! Så kanske det ordnar sig riktigt bra i framtiden!

fredag 25 maj 2007

Boppo funderar

Boppo och mamma pratar om att alla barnen kommit från mammas mage...



Boppo: Vem kom först då?

Mamma: Det gjorde ju du! För du är ju äldst!

Boppo: Vem kom sen då?

Mamma: Det gjorde Nonno!

Boppo: ..och sist kom Jojjan?!

Mamma: Ja precis!

Boppo: Men vem kom först av dig och pappa då?

Mamma: Jag kom före pappa!


Boppo ser nu förfärad ut och utbrister med stort allvar i rösten:


Men då var du ju alldeles ensam utan oss!

Mamma: Men då bodde ju jag hos mormor och morfar.


Boppo lugnar sig då efter denna försäkran att jag inte var ensam, men tillägger sen med en lättad suck:


Men sen fick du komma till oss!!!



(Boppo var vid detta tillfälle 4 år)

torsdag 24 maj 2007

Mat på bordet i tid!

Idag har jag varit mina löften trogen och hållit tiderna för mellis och middag! Hurra! Okej, mellis blev 15:10, men det kändes ändå ok eftersom vi åt lunch 13:30...Men prick 16:30 satte jag igång att skala potatis! Ungarna lekte med vatten utanför...dvs de hämtade hink efter hink med vatten i köket som de sen tog med sig (delar av) utomhus. Ja, för inte kan man begära att allt vatten ska stanna i hinkarna när det är små ivriga barn vi talar om. Men vad gör väl en liten vattenstig genom köket ut till ytterdörren (jag har ju torkvanan inne) när barnen är vänner och har kul! Och vad gör det väl att man själv råkar kliva i en och annan liten pöl när man får hacka morötter i valfri takt! Modern kunde idag i lugn och ro ta sig an middagen utan minsta stress. 17:15 bad hon äldste sonen duka och sen hade vi alla ätit oss mer än mätta i god tid innan "bompa"! Hurra för mig idag som har startat en ny god vana!

Jag blev visst fångad också...

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir tagna ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information. Då sätter jag igång!

1. Jag kan inte med att äta ovarierad middagsmat, det tråkar ut mig något så kolosalt!!! Däremot är jag mycket mer konservativ när det gäller frukost. Fil med flingor och lite bananskivor eller russin, 1-2 glas juice samt en ostmacka! Kan dock även sträcka mig till gröt ibland och gärna ett löskokt ägg på lördag.

2. Jag är en av få (lyckliga!) kvinnor som aldrig har tagit hål i öronen (och inte nån annanstans heller för den delen)!

3. Jag har alldeles nyligen lärt mig handskas med en mobiltelefon och faktiskt lyckas ha den laddad OCH med mig också! Men jag skulle bli 30 innan jag lärde mig det...

4. Jag hade napp ända tills jag var sju (o vad jag skäms) och har som följd fått dras med diverse tandställningar i mina dar. Men nu har jag så fina tänder så! (Min dotter fick, till skillnad från mig, sluta med napp när hon var 13 månader!)

5. Jag tog körkort samtidigt som Peter Forsberg och Niclas Sundström tog MC-kort. På samma körskola dessutom!

6. Jag har en underlig motvilja till telefoner. Svarar högst ofrivilligt i dem. Däremot pratar jag gärna med människor över nätet eller irl! :D

Jag fångar: www.belindatillvardags.blogg.se www.mamasamueli.blogspot.com www.snurteberte.blogspot.com www.postkodspingu.blogspot.com www.martinaj.blogspot.com www.saradodi.blogspot.com

Fatala mammamisstag som bör undvikas!

Följande text vänder sig till föräldrar i allmänhet, men småbarnsmammor i synnerhet. Den senare kategorin föräldrar löper nämligen en betydligt högre risk att begå något av de fatala misstag jag ska gå igenom än den andra. Detta för att de ofta lider av ett eller flera handikapp.

1. Oftare än andra har småbarnsmammor en liten en som de ammar mer eller mindre frekvent. Ammning slår som bekant ut vissa användbara funktioner i hjärnan som t ex minnet och försätter den drabbade i ett förvirrat, vimsigt tillstånd.

2. Men även om småbarnsmamman inte ammar, är det inte helt ovanligt att hon är gravid. (Systemet har ju fått oss att förstå att det är för vårt eget bästa att skaffa barnen tätt så att den beräknade sgi:n förblir densamma.) Gravida kvinnor har vi väl alla råkat ut för nångång?! (Jag råkar för tillfället ut för mig själv dagligen...). Den förlamande tröttheten och hormoninvasionen som gravida tvingas tackla, går inte sällan ut över det sunda förnuftet och det logiska tänkandet.

3. Skulle man nu ändå lyckas vara småbarnsmamma, utan att vare sig amma eller vänta barn, så är ändå risken stor att man lider av kronisk trötthet. Detta pga att man dels ofta får mer eller mindre störd sömn, då man har små raringar som är så smarta att de fattar att det är gosigare att ligga och sparkas på mamma än att ligga i sin egen tråkiga säng. Dels av att man ständigt tvingas slitas mellan matlagning, tröstande av gråtande barn och svarande på en frågvis unges tusen funderingar. Av någon outgrundlig anledning brukar dessa behov dyka upp alla på en gång. Vilken hjärna klara det utan att kollapsa då och då för att hämta andan?

Så. Vilka är nu dessa fatala misstag man gör klokt i att undvika? Listan kan säkert göras lång, men jag tänker här lista upp ett par själv (nyligen) upplevda. Har du fler, så dela gärna med dig i kommentaren. Ska läsas med intresse!

1: Lämna aldrig vätska av något slag (mjölk, vatten, juice...grön såpa) framme.

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste veckorna har avverkat trasa efter trasa och en massa papper för att torka upp ovan nämda saker. Jag har ofta funnit mig själv flygandes mellan köksbänk och matbord för att i sista sekund rädda vattenkannan, mjölkpaketet eller den nyöppnade juicen från att bli uthälld. Men likväl har jag än fler gånger kommit försent och fått stå där på alla fyra (gick väl an innan man fick en växande mage) och torka upp den ena olyckan efter den andra. (Ett halvt mjölkpaket innehåller förvånasvärt mycket mjölk har jag upptäkt!) Men värst var det nog den gången min lilla företagsamma busa hade kommit över en flaska grön såpa (full) som hon glatt tömt över hela köksgolvet! Jag stönade en hel del kan jag meddela, men kunde ändå senare se den ljusa sidan av saken, när jag använde resterna till att skura golvet i både hallen och köket! Det behövdes kan jag säga och hade inte blivit gjort den dagen iallafall om det inte varit för den där såpan...Men i längden blir det tröttsamt att tillbringa stora delar av sin tid krypandes på golvet. Så jag jobbar stenhårt på att minimera antalet gånger jag gör mig skyldig till denna typ av mammamisstag!

2: Börja inte med maten försent!

Det här misstaget gör jag mig tyvärr alltför ofta skylldig till. Och resultatet blir ofta katastrofalt! Blodsockernivån sjunker nämligen drastiskt på alla inblandade (i synnerhet hos mamman). Vilket i sin tur resulterar i barn som inte tål någonting och börjar gråta för allt och inget, slåss med varandra och kommer klängandes och gnällandes på den blodsockerfattiga mamman som inte heller tål nånting (jag vet, det är patetiskt med sant). Men mamman ska ändå ska klara konststycket att mitt i allt detta försöka få fram en någorlunda näringsriktig måltid. För att klara det senare brukar undertecknad försöka smuggla i sig lite kex och juice utan att barnen ser det (vilket någon förstås alltid gör) och få nån minut här och där vid datorn (vilket ofta inte går) i syfte att vila sina nerver. Barnen brukar i sin tur säkra sin överlevnad genom att äta av den tilltänkta middagen (morötter, korvbitar mm) tills det knappt räcker till maten. Mamman tvingas därför hacka det sista för högtryck och snabbt få allt i pannan, i säkerhet för milslånga armar. Maten brukar dock trots allt hamna på bordet till sist (inte alltför sällan framför Bolibompa) och humöret brukar stiga till fantastiska höjder på oss alla och harmonin åter lägra sig över hemmet. Men transportsträckan dit är alltför påfrestande! Så därför tar jag ikväll ett kvalitativt beslut att alltid påbörja maten senast 16:30!!! (Och äta mellis senast 15!) Jag lovar!!!

Jag har blivit utmanad!

...av min kära syster yster, som visst tror att jag inte har annat för mig som blivande fyrabarnsmor och maka än att sitta och hänga vid datorn och anta bloggutmaningar. Men inte kan jag låta en utmaning passera utan att anta den. Utmaningen går enligt hennes utsagor ut på att jag ska beskriva mitt liv genom att använda årtal som slutar på 0, 2 och 7. Känns som en tuff uppgift, men here we go!

1977: Jag upplevde mitt första år här i världen som nykläckt bebis och så småningom allt livligare krabat kan jag tänka. Det jag vet var att jag var mycket efterlängtad och särskillt min far lade ner hela sin själ för att jag skulle ha det bra! :) Han var också mycket modern för sin tid, då han som troligen ensam pappa på åtminstone vår gata och säkert i hela Domsjötrakten, var föräldraledig med mig i duktiga 8 månader!!! Inte illa för att vara en far på 70-talet!

1980: Nu har jag fyllt 3 år och går på dagis. Minns ju av förklarliga skäl inte mycket, för att säga ingenting alls, från denna tid. En sak minns jag dock faktiskt! Och det var att mina (och min systers) dagisfröknar var så fascinerade av alla våra färgglada hårband som vår mor varje morgon satte i håret på oss! Jag har i och för sig aldrig varit särskillt flärdfull av mig ;), men det kändes allt bra att fröknarna så ivrigt uppmärksammade nått som var mitt!

1982: Kan vi aldrig komma till årtal jag minns! Jag är iallafall 5 år och vi har flyttat till Tolvmansgatan. Där har jag kompisar, som somliga dar var de bästa i världen, men somliga dar de värsta tänkbara fiender man kan tänka sig! ;). Jag och Lejla var nog dem av oss som oftast lyckades vara vänner. Vi brukade leka lekar som blommaffär där man ägnade ett par timmar till att samla vackra blommor och ytterligare ett par timmar till att samla sk kattsilver som fick tjäna som pengar! Resten av dagen gick sen åt till att försöka få alla gatans ungar att handla våra fantastiska blommor, som de i och för sig kunnat plocka alldeles gratis i diket bredvid. En annan ofta återkommande lek gick ut på att åt oss utvälja en lämplig pinne och sen tillsammans bestämma vad som var fram och bak. Pinnen turades vi sen om att snurra och släppa på marken och åt det håll den pekade, åt det hållet skulle vi sen gå ett visst antal steg. Tjusningen med det hela var ju att man aldrig kunde veta var man hamnade i slutändan och hela dagen brukade vi hålla på...eller kanske tills nån av oss var tvungen att komma hem och äta...Se vad man ändå minns när man börjar tänka efter! ;)

1987: 10 år! Nu börjar vi komma nån vart! Gick i femte klass och "hängde" (fast så hette det förståss inte på den tiden) med mina polare Linda och Madeleine för det mesta. På rasterna brukade vi vandra omkring på skolgården med armarna om varandras halsar och säga: "Dundercats!" Fråga mig inte varifrån vi fick det namnet och inte heller varför vi tyckte vi var SÅÅÅÅ coola??? Vad som pågår i en 10 årings hjärna är nog inte till för att utgrunda så här i efterhand. Så vi lämnar det därhän och rusar raskt vidare...

1990: "Fjorton år, varken vuxen eller barn" sjöng Charlotte Höglund ur min bandspelare, ja cd hade väl inte kommit än och även om det hade det så var jag av den konservativa sorten och höll fast vid kassettbanden så länge det bara var möjligt (jag saknar dem faktisk fortfarande emellanåt, men säg det inte till nån)! Men nog tyckte jag ändå, trots den klarsynta sången, att jag var vuxen, nästan åtminstone! Jag gick i åttonde klass och kan ännu minnas hur avskyvärt jag tyckte det var att gå i åttan! I sjuan var ju allt nytt och spännande, jag älskade till och med att få läxor då! :O Och i nian kände man sig så stor och visste att snart kommer jag här ifrån (från högstadiet alltså). Men vad man hade att glädja sig åt i åttan, det har jag ännu inte kommit på?

1992: Nu hade jag då "kommit därifrån" och spenderade nu mina dagar på gymnasiet, Humanistisk linje. I 1:an var vår klass en ganska tråkig historia med mycket tjafs och utfrysning och sånt. Jag hörde väl till de mindre populära pga att jag envisades med att bära kläder försedda med Jesusbudskap i korridorerna och fick stå ut med en hel del glåpord från framförallt de colaste tjejerna. Men jag tog det hela med ro och antog att detta var att lida för Kristus! :D (I tvåan och trean blev klimatet ett helt annat och på studentnatten grät jag bittert länge och väl över att behöva skiljas från alla mina underbara klasskompisar!)

1997: Nu hade jag väl nått vuxen ålder iallafall! Jag hade påbörjat studier på lärarutbildningen och trivdes förträffligt med det! Så förträffligt att jag envist argumenterade mot Gud som verkade tycka att jag skulle ta ett uppehåll från studierna och gå ett år på bibelskola. Skulle jag sluta håva in de bekväma studiemedlen och istället söka ett "skitjobb" för att kunna gå bibelskola??? Kädes inte som en attraktiv tanke alls! Men Gud gav mig ingen ro och hösten -97 hade jag kapitulerat och stod där på inskrivningen till bibelskolan! Sommaren dessförinnan hade jag tillbringat en månad på missionsfälltet Georgien i fd Sovjetunionen. Efter den oförglömmliga resan, där jag verkligen fått uppleva Andens smörjelse, lite lätt förföljelse och hur det är att nästan bli bortgift med en kärlekskrank georgier, var jag hungrig på att lära känna min Gud så mycket det bara gick! Och jag har aldrig för en sekund ångrat att jag tog det där året på bibelskola! Hade jag inte det, kanske jag inte heller hade varit gift med min högt älskade make Anthon idag? Hemska tanke!!! Gud visste nog vad han gjorde!

2000: Mileniumskifte om nu nån missade det. Men den största händelsen för mig skulle komma först närmare nästa nyår! Den 28:e december föddes nämligen min förste son Kaleb under dramatiska former. Nyåret tillbringade vi således på BB och brydde oss inte ett smack om att det var nyår!

2002: Son nummer två anländer i augusti. Ja, han skulle ha kommit i 18 dagar tidigare i Juli, men ut kom han i allafall till slut en varm sommardag strax efter vi skyndat oss från badstranden! Han fick då namnet Josef! Vi annonserade i tidningen och hela baletten, men efter 2 veckor kände jag att han inte var någon Josef! Och jag såg med bestämdhet till att han istället fick heta Noah!... till mångas förvirring och förvåning *skrattar*.

2007: Dax dato! Numer är jag en mor omgiven av tre vilda ungar och den fjärde, som än så länge håller sig lugn i magen, beräknas komma ut och öka på spänningen i vårt liv i början av november så där! Känner mig så rik som snart har fyra underbara ungar i min vård!!! :DMåste fundera på vem jag vill utmana...